Quote:
Tycker man att vinyl låter bäst, fine. Då är det väl bara att spela dom då? Men om man diskuterar varför analogt eller digitalt är bäst så är det lixom en annan femma
Spelar man 50 år gamla utgåvor på vinyl så är dessa analoga rakt igenom och kan mycket väl vara (eller troligtvis är) det format som är absolut bäst.
Jag har själv en skiva som spelades in 1959 och gavs ut 20 år senare på 45-varvs vinyl. Här kan man prata om sväng och närvarokänsla!
Okej. Bland digitalt-är-perfekt gänget är det ju populärt att hävda att vi som tycker att vinyl låter bättre gör detta därför att vi uppskattar de fel som systemet lägger till. De måste ju inte ha fel, men ett argument emot detta är att just 45-varvare låter bättre och dessa, enligt alla förnuftsresonemang och mätningar, ÄR bättre! D.v.s. om vi nu uppskattar felen så borde en minskning av dessa göra oss mindre nöjda. Men så är det ju inte!
Jag har en teori som bygger på fakta. Man vet från undersökningar att våra öron uppskattar om övertonshalten ökar med ökad nivå (orskad av musikinstrument, eller som distorsion i inspelnings/avspelningskedjan). Det har t.o.m. ett fint namn, om jag minns rätt kallas det för "strängt monotont". Allting i naturen är detta, musikinstrument, våra röster, luften som ljudet färdas genom, vår hörsel. Allting ökar sin övertonshalt med ökad nivå, även analoga bandspelare eller vinylskivor eller högtalare. Allt då, utom digitalt, som gör precis tvärtom!
Nu är det ju inte så att digitalt tar bort den med nivån naturligt ökande övertonshalten från instrumeneten, den är naturligtvis kvar. Men en vinylskiva lägger på lite mer än som fanns där från början och det är det vi uppskattar. I lagom doser. Det finns ju folk som gillar hur single ended triodförstärkare låter, och dessa gör ju precis detsamma.
Eller så är det något helt annat?
JohanR