Quote:
Så det är det ordet legendarisk egentligen betyder!
Ha, ha, bra synpunkt!! Det "legendariska" var ju inte att producenterna skinnade artisterna på pengar. Det "legendariska" med att mycket av den bästa reggaen producerades på 70-talet, är att de flesta produktioner på den tiden mer varariktade mot den inhemska publiken och att varje studio och producent hade många gånger ett eget unikt sound.
När Marley senare började bli populär i västerlandet, så - tycker jag - blev mycken reggae rätt strömlinjeformad (jmf Peter Tosh sista produktioner eller Black Uhuru eller Sly´n Robbies senare produktioner).
Tidigare styrdes ju musikindustrin av mer eller minde galna producenter och studioägare. Coxsone Dodd brukade väl gå omkring med en skarpladdad pistol i sin Studio One (han avfyrade väl den också några gånger), Lee Perry brände slutligen ner sin Black Ark Studio, Harry J var väl inte heller att leka med. Och sedan har vi Joe Gibb som exempelvis grovt skinnade Culture och använde deras musik för att ge ut en del förnämliga dub-skivor i eget namn. Listan kan göras lång, men dessa "demon-producenter" värkte trots fram magisk musik.
Lee Perrys produktion av Susan Cadogan (en "dussinartist" egentligen) och hennes insjungning av "Hurt So Good", är magisk. Själv har jag bara en urvattnad inspelning med samma artist och låt, då producerad av en Peter Waterman, förmodligen för den amerikanska marknaden.