Att en "bra" anläggning inverkar positivt på en skivas egenskaper/sväng vet vi ju. Men hur är det med mastringen - och mastrarens anläggning?
Jag har nämligen börjat upptäcka ett mönster bland ett antal av mina svenska CD-plattor. De har alla ett liknande osvängigt, lite grötigt sound. Och mycket riktigt. När jag kollade så var alla mastrade av en och samma person: Claes Persson CRP recording.
Det är som att, oavsett musikstil, så börjar det låta lite grötigt så fort det är mer än två instrument. Det låter platt och osvängigt.
Kan det vara så att mastraren har prylar som förstör musiken, eller handlar det bara om ljudideal? I vilket fall blir det så TRÅKIGT att lyssna på de här skivorna, som om de vore dåliga. Fast de egentligen inte borde vara dåliga.
Några exempel:
Paatos - båda skivorna. Kallocain är värst. Oerhört oengagerande sound.
Anna Ternheim - låter nästan sämst. Tyvärr!!!
Made in Sweden - Made in England (LP:n låter ju trots allt bra...)
Fläsket Brinner - Fläsket (LP:n låter ju trots allt bra...)
Trettioåriga Kriget - Elden av år
Alltså, det är ju snudd på kulturmord att förstöra musikers alster genom värdelös mastring. Hoppas den karln blir arbetslös så att andra kunniga mastrare i Sverige får ta över. Det finns ju flera!
