OM jag skulle jämföra 242:orna med OM-5:orna:
Enkelt uttryckt kan man säga att det handlar om hur stort rummet blir och hur levande och mycket det svänger.
Med om-5:orna känns rummet som flera hundra och ibland tusen kvadrat (är end 25) samtidigt som känslan är att du sitter på en klubb/eller fetstor koncert - live och har frontseat. Man blir såå engagerad.
242:orna engagerar också enormt mycket men har en betydligt mindre och mer precis ljudbild. Allt är helt rätt i tid och rum och svänger på ett suveränt dynamiskt vis.
Det blir ofta mer intensivt med 242:orna - ungefär som att komma ner i en replokal när det låter skitbra - soundet kan då vara väldigt distinkt, intensivt och hyperengagerande.
OM-5 innebär en mer fyllig och vid presentation av konserten - oftare kan en kör eller ett blåsarr komma från en "osynlig" högtalare från en plats i taket eller i andra änden av rummet och överaska en.
Men vad gäller förmedlandet av glädje, energi och dynamiska och levande uttryck från musikerna är de båda helt fabulöst bra, förutsatt att rätt omständigheter ges.
Det är som med en historia som skall berättas. Rätt person som framför den förmedlar den med sådant engagemang och inspiration att man bara måste lyssna och samtidigt lägger berättaren alltid in något från sig själv som kommer att karäktärisera historien på ett positivt sätt utan att förgöra det som berättas. Både 242 och OM-5 gör detta och vem som vinner är som smaken o baken anser jag
