JohanR wrote:
definitionen på "High Fidelity", från 1920-talet, var "En återgivning som kan tas på allvar av en musikälskare"!
Alla som säger att det var bättre förr har nu fått det definitiva beviset!
Det var när mätnissarna tog över definitionerna som det gick överstyr. Nu har de sig själva att skylla, att de sitter fast i träsket!
Själv brukar jag ofta beskriva/jämföra med att läsa en bok. För en enkel bok (typ, kioskdeckare) räcker det med att uppfatta vart tionde ord för att förstå ungefär vad boken handlar om och bedömma om man gillar den. (Detta är hotmixad pop i en skitstereo.) Ju mer komplicerad bok desto mer ord (20-30%) behöver man ha för att ta till sig historien och gilla den. (Jazz, etc. kan uppskattas på en bra stereo även av icke jazzdiggare.) Tranströmmer eller andra diktare blir dock fullständigt obegripliga med 10-30% av orden. För att ta till sig så avancerad kulturyttring krävs en riktigt bra stereo! Ju mer man tar fram ur källmaterialet, desto mer/bredare kultur kan man ta till sig. Detta förklarar hur de synbart kassa exemplaren kan bli fantastiska när man får ut en större del av budskapet. T.o.m. bättre än de tidigare favoriterna som då kanske visar sig vara för "enkla".
Var lämnar denna jämförelse mät/transparensnissarna? Jo, vi som vill få så många ord som möjligt och helst i rätt ordning, vi vill förstå budskapet, karaktärerna med deras känslor, leva in oss i miljöerna etc. Helt enket ta till oss det känslomässiga budskapet som författaren ämnade förmedla. Vi är Tunedemare.
Mätnissarna kollar tryckkvalitet, kontrasten mellan svärtan och det vita, är den 100%? - Är det verkligen rätt typsnitt? Är det samma siduppdelning som det var i förstaupplagan? Hade bläcket den sammansättningen från början etc. Blir egentligen inte orden snyggare om de trycks i mangentatonat bläck, är det en positiv färgning? Vaddå känslan, det viktiga är ju att orden blir rätt, eller hur?
Ja, där någonstans anser jag att mätnissar och transparenskillarna finns. Kontrasten mellan de som läser en bok för budskapet blir ganska stor. Om Linnisten bara får tillräckligt många av orden i rätt ordning så att det känslomässiga budskapet i källmaterialet kan uppskattas, så spelar det ingen roll om det bara är på ett handskrivet kollegieblock. Så är det åtminstone för mig. Men jag vet att det även här finns en del som (utöver detta) bryr sig om typsnitt, tjocka styva sidor och snygga pärmar med guldskrift. Det kan väl gå an, så längen man inte tappar fokus på hur sekundärt det faktiskt är för budskapet.
Så jag anser att Lejonklou har rätt. Tunedemaren/Linnisten är på en annan (högre) nivå. Dessutom är det en gammal tradition att definiera det egna lägret som högre moraliskt, mentalt och kulturellt stående än ens meningsmotståndare i det "andra" lägret. Den traditionen fortsätter jag med i det här fallet...