selleri.de

Script ska ju räknas som en av de bättre skivorna. Jag tycker dock den låter rätt "gammal" och trist i ljudet. Fast då har jag iofs inte lyssnat på den sen jag bytte högtalare, kanske är dags?

Quote:

fisken var mycket tråkigare än Marillion med honom...

Tycker Fish-skivorna låter både roligare och bättre än Marillion. Fish låter färskare och på nåt sätt. Fast Marillions låtmaterial anser jag vara på exakt samma nivå som Fish (då Fish även har tagit med sig flertalet låtar till sin solo-karriär).

Själv tänkte jag vid nästa skivbeställning köpa Marillon - From Stoke Row to Ipanema (2-DVD)... <snipp>
EDIT: Verkar som att Fish stack 12 Sep 1988 (enligt Marillion.com).
Värt att köpa ändå ändå?

Ayn wrote:

Phil Collins - Hello, I must be going och Face value. Mannen kan trumma...

Ja DET kan han banne mig. En av få artister som är bättre solo än i grupp.
Han är sanslöst bra!

sportbilsentusiasten wrote:

Ayn wrote:

Phil Collins - Hello, I must be going och Face value. Mannen kan trumma...

Ja DET kan han banne mig. En av få artister som är bättre solo än i grupp.
Han är sanslöst bra!

Det finns andra f.d. Genesis-medlemmar som är ännu bättre solo

Idag landade Deep purple live in paris 1975 i brevlådan, tyvärr då på cd så jag hade inget riktigt bra att avnjuta den i men om vi bortser från det.
Detta var den sista konserten som Blackmore gav tillsammans med DP innan han lämnade dom för Raionbow (April -75)
Spelningen är som alltid efter -74 rätt hård och snabb med funkiga inslag av Hughes bas.
Höjdpunkten är ändå highway star där Blackmore spelar hårdare och snabbare än många gånger förr.
Skulle vilja se den gitarrist som spöar han där när det gäller hårdhet/snabbhet och samtidigt den otroliga känsla han har på stratan.

Om ni inte hittar denna platta i sverige rekommenderar jag dubbeln final concerts istället där man plockat låtarna från denna konsert.

Kan säga att rysningarna är inte små efter ha hört dem såhär, hade man varit där -75 skulle man troligen flinat än

Skiva nummer 2 som landat är Eilert Pilarm "forever"
Jag har sen tidiagare samtliga hans skivor i samlingen men frågan är om han på forever sjunger falskare än han någonsin gjort.
En platta för den sanne Eilertlyssnaren, rekommenderas varmt.

stranna wrote:

Idag landade Deep purple live in paris 1975 i brevlådan, tyvärr då på cd så jag hade inget riktigt bra att avnjuta den i men om vi bortser från det.
Detta var den sista konserten som Blackmore gav tillsammans med DP innan han lämnade dom för Raionbow (April -75)
Spelningen är som alltid efter -74 rätt hård och snabb med funkiga inslag av Hughes bas.
Höjdpunkten är ändå highway star där Blackmore spelar hårdare och snabbare än många gånger förr.
Skulle vilja se den gitarrist som spöar han där när det gäller hårdhet/snabbhet och samtidigt den otroliga känsla han har på stratan.

Om ni inte hittar denna platta i sverige rekommenderar jag dubbeln final concerts istället där man plockat låtarna från denna konsert.

Kan säga att rysningarna är inte små efter ha hört dem såhär, hade man varit där -75 skulle man troligen flinat än

VA, den har jag missat
Måste inhandlas omgående!
Håller med om Ritchie - en av få med både teknik OCH känsla.
Alla i DP hade mycket av dessa två egenskaper.

Lustigt att du nämner Whitesnake, lyssnade på ready an´willing igår och jag har aldrig hört dom så bra någon gång (har ägt skivan i 20 år)
Den skivan har så mycket att komma med och nu på en LP12a så är det så bra att man vet inte vart man ska ta vägen.