Visste att jag hade lite bilder från förr i något album,plockade fram dem i eftermiddags när det var lugnt och tyst hemma emedan familjen var på språng.
Hittade även två så kallade scanners,dock inte de förbannade drivrutinerna utan letade först förgäves i min gömmor för att sedan irra i blindo på nätet.
Det finns som bekant inget dåligt som inte har någonting gott med sig. I kartongen där drivarna borde ha legat fann jag i stället en knippe 45 varvare från sommartorpet. Jazzplattan som jag tidigare nämnt med de tre mörka gossarna,det visade sig vara Frankie Brown Trio med "Blue at twilight" Det var den plattan som fick riktiga Linnegenskaper med lite "pitch" på Garrardspelaren.
Med vissa betänkligheter lade jag på plattan och växlade över Lingon till grönt. Åjo,nog bär den här plattan spår av ungdomssynder och inte minst flip over nålens grova mejslingar i spåret. Vad jag förundrades över var hur pass mycket välljud det var kvar i plattan och trots hur jag för min inre syn såg nålen brytas ner till smulor så förmådde jag mig inte annat än köra hela plattan till slutet.
Därefter spelade jag den ursprungliga Sven Ingvars singeln som jag sedan länge trodde var bortkastad,den hade tagit mer stryk än United Artists plattan så jag nöjde mig med en halv minut eller så innan George Harrison fick äntra tallriken. Därefter lirades den orangea Steppenwolf singeln från 1968 som jag ärvt från min storebror. "Born to be wild"
Snöade plötsligt bort i tanken och mindes hans Thorens TD165 som jag var svårt imponerad av som sjuåring och även orden att det var med livet som insats jag rörde stereon. Det var någonting magiskt med de stora Luxorburkarna och de grova skumfronterna,den i borstad aluminium utförda fronten på JVC JAS-33 förstärkaren och vippbrytarna intill den jättestora volymratten med gradering som påminde lite om de gamla amatörradioriggarna från Yaesu eller Ten Tec.
I helgen blir det jag som handlar snorbillig Audio technica at95 pickup och bultar på min Pioneer PL12D från Ebay,det är hur skojsigt som helst att lira speciellt äldre plattor,monoplattorna har dessutom något magiskt över sig.
Kanske synd att göra slut på Adikten innan den ens fått smaka knasterfritt material. Såg förresten på Ebay ett par Adikt för 250Eur,är det et vettigt pris eller vad tror den kunniga samlade massan?
Edit:
Bilden..
Jennifer i dag 16 år, en och en halv meter framför Isobariken,ger ett bra perspektiv på hur opopulära de är ur hustruns perspektiv. De går förvisso att ha rätt nära bakväggen men det hjälper liksom inte riktigt ändå. Jag vidhåller att det är roligare än Keltik men skillnaden ligger snarare i att ett par Keltik kan man få ta in i vardagsrummet om man varit snäll,dessa ska man ha en väldigt förstående fru för att ens få ha i förrådet..
Register
Login
FAQ
Search
Kom nu inte och säg att NK's skivavdelning är borta också...