Surfade förbi en ganska intressant artikel i :
STEREOPHILE.com
Jag tycker dock att de väljer att beskriva ett omvänt förhållande/perspektiv än vad jag skulle vilja hävda. Artikelförfattarens tes är (som jag tolkade det) att skillnader i musikåtergivning är svårdetekterbara för de flesta utom för vissa som tränat upp sin hörsel så att lyssnandet görs på ett speciellt sätt (med ett visst förhållningssätt eller perspektiv). Jag hävdar motsatsen; Att musikaliska skillnader är uppenbara för de flesta så länge som man inte utsätts för uppgiften eller föresätter sig att "försöka höra" d.v.s. det är enligt min mening audiofilperspektivet som är det avvikande och det sätt att lyssna som gör lyssnaren oförmögen att höra musikaliska skillnader som annars vore uppenbara.
Audiofilen: Hur låter det?
Svensson: Är det bra musik?
De flesta anläggningar (utvalda av typiska audiofiler eller ej) återger musik ungefär lika bra/dåligt (beroende på vilka förväntningar man har), vilket gemene man (och i synnerhet kvinnor) genast noterar. Audifilen drar då slutsatsen att gemene man har blyöron (till skillnad från audifilens guld d.o:n) eftersom han inte uppskattar audifilens super-duper-anläggning. Svensson bryr sig mindre om de återgivningsaspekter som audiofulen optimerat sin anläggning mot och tycker givetvis att audiofilen är en udda filur eftersom själva musiken framstår ungefär på samma sätt som via en klockradio eller bilstereon, om än på ett ljudmässigt annolunda sätt...
Jag tycker båda har rätt, utifrån sina respektive perspektiv, men min åsikt är (som kanske framgått) att det är audifilen som är den udda filuren som fokuserar på aspekter som faktiskt inte har speciellt mycket med själva musikåtergivningen att göra.
Register
Login
FAQ
Search
