Här tänkte jag skriva några ord om Mr Osbournes skivor. Jag äger allihopa och han är helt klart en husgud, även om jag kan kritisera en hel del av hans låtar.
För övrigt kan jag berätta att jag precis har beställt ett par ozzytofflor som jag ska ha på mig här hemma nu när de börjar vara lite kyligt
Bark At The Moon - Ojämt album tycker jag. Låten
bark at the moon är ju en klassiker givetvis och det är svårt att sitta still. Men den låten är också den enda riktiga höjdpunkten på detta album.
Spiders in the night är en gryllig sammanställning som inte håller måttet, bara som exempel.
Rock n Roll Rebel är väl rätt okej, men fortfarande hör jag brister i inspelningen.
Blizzard Of Ozz - Härligt album med mycket stampa-takten-faktor.
Det tuggar på i van ozzy-stil. Inga konstigheter förutom kanske
Revelation som är en riktigt trevlig mix av olika stilar.
Crazy Train och
Mr. Crowly är väl kanske dom givna klassikerna på detta album, men även
I dont know är helt okej.
Diary Of A Madman - Här svänger det till ordentligt. Första spåret
Over the mountain är riktigt ösig med häftiga "stick". Gitarrsolot är fantastiskt genomfört och det är till och med lite rysfaktor.
Flying high again ger en "bad-ass"-känsla och följs upp av den lite lugnare
You Can't Kill Rock And Roll.
Det finns några svagheter men dom suddas egentligen ut med tanke på helheten.
SATO är riktigt skön och det svänger helt enkelt.
No More Tears - Albumet drar igång med makalösa
Mr. Tinkertrain och fortsätter med
I Dont Want To Change The World som får en att vilja ha långt hår att skaka på
Men låten som alla känner till måste väl ändå vara
Mama Im Coming Home som är en ruggig ozzy-klassiker. Det är en makalös ballad med basgångar av mycket hög kaliber. Jag önskar vid lyssning att jag var ägare till en Sizmik för låten har potential att fladdra sönder fönster såväl som att skapa hjärtkammarflimmer.
Jag kan egentligen skriva någonting om varje låt på detta album för det är helt fantastiskt. Titelspåret
No More Tears visar vägen och albumets andra lugnare låt
Road To Nowhere ger mig nästan tårar i ögonen. Dom flesta har nog någon gång tyckt att dom har varit på väg just mot ingenstans.
Tyngden och kraften fortsätter genom hela albumet med låtar som
Hellraiser och
Zombie Stomp
Jag avslutar recenssionen med att säga -
SPRING OCH KÖP!
Framöver kommer jag att gå igenom
No Rest For The Wicked,
Ozzmosis,
Speak Of The Devil och
The Ultimate Sin....