selleri.de

Eftersom det i dessa trakter är ansett som en synd likställt med renmord, eller ännu värre saker som spotta i brännvinet när man blir bjuden av bästa grannen på en Tisdagsförmiddag, att tacka nej till en souvenirgåva så vågade jag inte annat än buga mig i tacksam gest för denna så välvilliga välkomstsymbol. När så objektet i fråga skulle förflyttas till släpkärran så kom vi till den bittra insikten om att maskinen satt ohjälpligt fast i iskakan som bildats under friggebodan. Nu ska man inte för en sekund tro att Norrlänningar är dumma och J2 fann genast på råd. En spann vatten från brunnet halades upp och värmdes på järnspisen. Fyra hinkar senare så stod mopeden i all sin prakt och mossa på flaket och trängdes med oljefaten. Efter att jag sent en kväll, skyggt som en litet rådjur försiktigt trevande, loggat in på MSN för trevligt kunskapsutbyte med "ungdomar i min egen ålder" i tron om att det allra yngsta barnen lagt sig för kvällen, kom jag så till insikt med att det var lov och att de allra flesta, tvärtom motför vad jag föresatt mig, istället troligtvis vänt på dygnet och satt nu i tvärtom som klistrade vid sina burkar.

Jag hann inte ens få ner välkomstmeddelandet från MSN innan två JR anhängare poppade upp framför min syn på skärmen. Vi kan kalla den för J1 och J2. Den ene var tydligen i full färd med ett intressant och potent snäskoterprojekt medans den andre ville veta om det verkligen inte gick att krama ur lite mer sprutt ur en Suzuki. Svagsint som jag är sedan barnsben, så uttalade jag någon slags hummning som med lite fantasi kan tolkas som om jag kunde åta mig ett dylikt uppdrag. Suzukins ägare, föreföll sig så passande bo, inte värst långt från det land där det röda guldet flödar till ett pris som vi dumma Svenskar inte tror är sant. Detta avgjorde saken och efter att ha MSN.at så fingertopparna blödde, kom vi så överens om att ett besök till Sveriges utpost skulle ske. Detta äventyr skulle ske på en Tisdag, eftersom Undertecknad arbetade natten mot Måndagen, och med tanke på att sömn är hälsa så skulle måndagen tillbringas tillsammans med John Blund. När så Måndagen kom insåg jag att nästkommande dag redan var vigt åt veterinärbesök. Kastade mig på sofflocket och drömde sött om Haralduriansk TTN seger och hejdöst ölpimplande tillsammans med glada Stockholmare.

Vid luchtid vaknade jag av att vår dräktiga tik höll på att gräva sig igenom sovrumsgolvet för att bygga bo under min K50. Stört omöjligt att somna om fattade jag det ödesdigra beslutet till min familjs stora besvikelse. De hade nämligen sett fram emot att besöka grannkommunen för att shoppa sig igenom dagen. I stället förkunnade jag det glada budskapet att vi skulle åka till den extremt exotiska platsen Övertorneå. Suck följdes av stön, jag inflikade hurtigt att där fanns mycket att se och att det fanns stort utrymme för shoppingrundor i detta numera till Europeiska Unionen tillhörande paradis på jorden. Jag fattade telefonen och berättade om mina avsikter för J2, som dagen i ära skulle få besök av en kvinna för första gången i verkligheten. Han hade vad jag per telefon kunde utläsa av den långväga och knastriga telefonförbindelsen, som förmodligen kopplades över Ukraina, träffat henne via MSN och nu skulle hon komma för trivsamt besök hela den långa vägen från det det i södern belägna Kalix. Nu tillintetgjordes i stället hans pubertala drömmar, för att istället hemsökas av en tokig Piteåbo som vädrade doften av det finska guldet. Sagt och gjort så hakades släpkärran än en gång bakom bilen tillsammans med ett par 200 liters oljefat.

När några mil avverkats av den spännade resan började barnen undra lite försiktig vart denna underbara plats var belägen, och jag svarade så ärligt som jag förmådde att det blott låg ett stenkast från Luleå. Under jämrande och stönade upplystes jag om att det var minsann för lång väg att åka för sånt där mopperackel eller vad det nu vi hade dit att göra. Jag fiskade upp luren för att förhöra mig om färdvägen och nämde även i förbifarten att jag lockat med lite shopping till de övriga i sällskapet. till svar fick jag:
"-Nå inte finns det nå affärer här inte,inte vet jag vad det skulle vara i så fall?"
Det talade jag lite mer tyst om allt eftersom Luleå passerades med både tio och femton mil så började ungar och tant att skruva på sig allt mer. Jag började vid det här laget känna av att det nog inte hade skadat med några fler timmars sömn, och kaffetermosen halades fram och det Klassiska "Haraldurbabblet" kopplades på. Eftersom ungarna så skickligt lyckats vända på dygnet var de inte särskilt surrsugna och Christoffer tryckte in lurarna till MP3 spelaren allt djupare i öronen. Slutligen framme efter 3 timmars harvande efter de slingrigaste av Norrländska inlandsvägar var vi så framme. Efter att lite onödigt förspel i form av ett "-Nå hej" ägt rum rum och en menande blick utbytts, så skred vi så till verket med att uttömma livets mer djupa kärnfrågor, såsom vad man möjligtvis kunde göra åt en alltför långsam K50.

De överentusiastiska familjemedlemmarna satt glada i hågen kvar i bilen medans vi förflyttade oss till en friggebod vid tomtens utkant. Här grävdes det djupt i fyndlådan och ett par skitiga cylindrar halades fram. Efter en visuell granskning och palpering medelst stelfrusna fingertoppar fann vi att de kunde duga för detta så vetenskapliga experiment. Den gode Tornedalningen ville visa sin vänlighet, och visade ömt upp sitt vackra mopedkadaver som ensamt och övergivet stod lutad mot friggebodsväggen där den slumrat sedan medeltiden. Eftersom det i dessa trakter är ansett som en synd likställt med renmord eller ännu värre saker som spotta i brännvinet när man blir bjuden av bästa grannen på en Tisdagsförmiddag, att tacka nej till en souvenirgåva så vågade jag inte annat än buga mig i tacksam gest för denna så välvilliga välkomstsymbol. När så objektet i fråga skulle förflyttas till släpkärran så kom vi till den bittra insikten om att maskinen satt ohjälpligt fast i iskakan som bildats under friggebodan. Nu ska man inte för en sekund tro att Norrlänningar är dumma och J2 fann genast på råd. En spann vatten från brunnet halades upp och värmdes på järnspisen. Fyra hinkar senare så stod mopeden i all sin prakt och mossa på flaket och trängdes med oljefaten. En Dappe som skulle vara till salu hade i förbifarten nämnts men ägaren var just vid det aktuella tillfället på Lestadianistiskt bönemöte i grannbyn så detta äventyr fick strykas från programmet.

I stället styrdes nu kosan till det Finska Finland, blott ett stenkast från Ryssland. Med nerver som fiolsträngar körde vårt lilla ekipage över gränsen och vi kikade skrämt åt alla håll efter krypskyttar med kalashnikov. Övergången gick dock säkert tillväga och där, bara några kilometer bort hägrade detta det Finska Guldets Mecka. En grovt timrad bensinstation, som tagen från vilken Westernfilm som helst tornade upp sig i fjärran..
De tomma faten ekade ihåligt när pistolmunstycket letade sig in i öppningen och de himmelsa dropparna träffade fatens tomma botten med full kraft. Liter efter liter fylldes upp i en, för mig olidligt långsam takt medans blicken spejde likt på en jaktfalk åt alla håll. Slutligen kunde vi gå in och betala och fann att macken var lika spännade på insidan som dess yttre. Full takhöjd med synligt grovt timmer i bjälklaget, utefter väggarna stod de spelautomater som jag genast kände igen från barndomens år när vi åkte över med finlandsfärjan. I öldisken stod det inte 3.5% på pilsnern som på våra Svenska folkisar, nä nä 4.75% snarare. I godisdisken fann vi att de karameller de sålde var smaksatta med tjära.
Klart annorlunda upplevelse! Väl framme vid kassan stod andra Svennar i samma ärende och förhandlade om bästa dagspris. En snubbe viskade på sjungande Kalixdialekt att jag skulle säga P-Ö! och be om den hemliga rabatten....
Jag gjorde som den vänlige mannen sagt och en hundring försvann vips på priset. Ut i bilen och iväg i skymningen. Då, plötsligt, känner den där kusliga känslan av att vara förföljd,en bil ligger kloss i bakom mig, jag krypkör, han kryper ännu långsammare, inte vill den köra om heller, jag kör i oliidligt långsam fart till den plats där mopedkadavret och cylindrarna lastades i min bil med det obehagliga ekipaget i hälarna. Då jag väl stannar utanför J2:s hus, inser jag med en suck av lättnad, att det var killarna som återfunnit sin zundappburna kompis och nu medelst epatraktor åkt för att söka upp den galne sakletaren från södern. Den här gången är det vi som kör bakom epan, det är en riktigt snabb maskin, på sina ställen kommer den upp i våldsamma hastigheter,och med nöd och näppe hinner jag med i svängarna. Väl framme så inser jag att även detta vrålåk står parkerat utomhus sedan tidernas begynnelse med motorn i en låda i garaget. Härligt tattarmålad på klassiskt finskt vis bulfri och hel till trots. En snabb titt i lådan visar att den ligger där på grund av de klassiska anledningarna, alla axlar är totalslut,bra däck och perfekt orörd originalcylle gör att vi slutligen enas om att en femhundring vore det optimala priset, det får man mycket P-Ö för konstaterar ene snubben torrt, närmare bestämt 78, 45 liter.
Väl inne i bilen möts jag av den hjärliga värmen som råder, familjen är nöjd med den friluftsdag jag bjudit dem på, och ser nu fram emot den gemytliga resan som förestår dem. På väg ut ur det enorma samhället lyckas jag dessutom köra vilse men som tur är har epatraktorgänget stenkoll på hur jag rör mig i byn, och dirigerar mig likt en Finsk polis på rätt köl igen. Bilen råmar som ett lok och den enorma turboladdade dieseln får göra rätt för sig längs den slingriga och minst sagt kuperade vägen. Vid midnatt, eller möjligen en stund före vacklar vi in genom dörren, totalt utmattade men fyllda av intryck och ett släpvagn fullt med finfina souvenirer från Sveriges mest exotiska plats...

_________________
Tung Old School Linnist