|
Jazz, endera älskad eller hatad, sällan lämnar den någon oberörd. Nu raljerar jag, men faktum kvarstår, jazzen är speciell. Den har en egen sammansättning som inte liknar något och en otrolig bredd. Många som tycker att jazz är riktig smörja kan uppskatta Lisa Ekdahl eller Bo Kaspers Orkester. Från dansant 20-tals jazz till vild improviserad frijazz. Miles Davis och John Coltrane, två av jazzens absoluta tungviktare, har båda haft mycket långa och inflytelserika karriärer. Miles har spelat med alla, och gjort allt. Från orkestrerad jazz med Gil Evans till funkjazz med Marcus Miller. Coltrane har spelat med Davis men också släppt mängder av material i eget namn. Coltranes verk sprudlar av liv medan Davis är tillbakahållen. De båda kompletterar varandra och är fullständigt grundläggande i vilken jazz samling som helst.
Kind Of Blue, ett av Miles många mästerverk, släpptes 1959. Ett album som än idag, över 40 år senare, är högst aktuell. Det börjar vackert, försiktigt trevande. Först några spröda piano ackord från Bill Evans, Paul Chambers smeker basens strängar. Trummorna ansluter sig och stommen till So What tar form. Så kommer Miles in med sitt typiska trumpetsound. Julian ”Cannonball” Adderly och John Coltrane tar över med ett fantastiskt saxofonspel. Wyn Kelly tar över pianot på nästa låt, Freddie Freeloader, vi förflyttas snabbt till en rökig jazz bar. Pianisten sitter och lirar med ciggen i mungipan och hatten på sned. På scenen står Miles med sin trumpet, i baren beställer någon en Tom Collins. Blue In Green tar över, trumpeten och pianot berättar en sorglig historia över ett försiktigt komp. Bill är tillbaka vid pianot, melankoliskt och vackert. Skivan fortsätter med All Blues, varje ton sitter rätt, pianot lever sitt egna liv medan James Cobb bearbetar trumskinnen med visparna. Miles trumpet, Julians altsax och Johns tenorsax avlöser varandra i det ena fantastiska solot efter det andra. Hela tiden behärskat. Till sist befinner vi oss i norrlands inland, bland skogar och myrar. En regnigt grå dag, en dag för eftertanke. Otroligt att musik, framförd av afroamerikaner i New York 1959 kan väcka sådana känslor hos en svensk inlandsbo född 1978. Men det lyckas skivans sista stycke med, Flamenco Sketches avslutar på ett övertygande sätt. Det här är stor tidlös musik. När Miles kom till studion i februari -59 hade han med sig några få notblad där grunderna till Kind Of Blue fanns nedtecknade. Bara några riktlinjer, resten skapades under två dagars musicerande. Mycket av materialet på skivan är från de första tagningarna, ett stycke tidsdokument förevigat.
John Coltranes A Love Supreme för oss bort från Miles eftertänksamma, försiktiga jazzvärld in i ett vildare, livligare ljudlandskap. Hela skivan växer ihop till en experimenterande helhet. John guidar oss med sin sax på en svängig och varierande stig. McCoy Tyner låter pianot tala, Elvin Jones får ta plats med sitt vilda trumspel och Jimmy Garrison binder samman allt med sitt säkra basspel. Om musiken skall vara livlig och med tydliga växlingar passar A Love Supreme. Skivans fyra parter skiftar i komplexitet och fart, det finns mycket att lyssna på. För en ovan jazz lyssnare blir det kanske för mycket, det bubblar och fräser om Coltranes gryta.
Två klassiker avklarade, vilket blir nästa mästerverk att skärskåda? Någon album av Monk, Hubbard, Cannonball Adderly, Rollins, Mingus, eller kanske något annat verk av Davis eller Coltrane? Fyll på med klassiska, eller okända, jazz mästare.
|
Register
Login
FAQ
Search
) där de tolkar Simon&Garfunkel's låtar.
