Någonstans i ett uthus inte så värst nära allmän bebyggelse ,stadens glam och ståhej, står en skara lönnfeta och på hjässan mindre behårade män med varsin svidande portionsgeneral under läppen ,funderar över livets märkligheter, just alldeles innan var huvudet på dessa något lite äldre ungdomar fyllt med tankar på oväsentligheter i stil med hur fritidshuset någonsin ska kunna bli klart eller hur blir det med villalånen, kärringen och annat.. Men just nu är deras fokus lagt på ett helt annat plan. Monstret skall väckas till liv..
I veckor, månader ja rent utan ett år nästan så har det snickrats täljts och donats på olika håll i byn. Det lilla sällskapets medicinman har veckat sin panna och kliat sig i getskägget åtskilliga gånger, hummat och nickat förstående mot siffrorna som datamaskinen spottat ur sig medan andra invigda, mindre vetande försökt nicka instämmande vid ungefär rätt tidpunkt . Den vise mannen har överlämnat obegripliga pappersfigurer åt en man i sällskapet som gärna titulerar sig som trähänt händig, för att utföra ett avsnitt i Mission Impossible i plåt av onödigt tunn tjocklek. Efter många svordomar, stygn hos Syster Ester och vedermödor fick den trähänte en korvliknande tingest i belöning för utfört verk. Den vise mannen hade överfört sina beräkningar till ett stycke motordel som han förädlat iförd sina bisarraste simglasögon, badmössa designad av Gudrun Sjöden samt beväpnad med något slags instrument ,troligtvis stulet hos den lokale tandläkaren..
Någon del hade skickats till byns smed eftersom denne man, efter att ha blivit övertalad av en Polsk handelsresande i datorstyrda verkstadsmaskiner, tänkt att enda sättet att bli av med surrpinnen till försäljare måste vara att köpa denna mackapär för endast 995:297:- + moms och gömma undan den i ett hörn av smedjan i väntan på att sopbilen kommer på sitt årliga besök till byn och hämtar upp skrotet.
Den vise mannen hade skickat med något som kallades för fil med tingesten som han benämnde som topplock, smeden tänkte genast på den frukost som hans hustru tvingat i honom tillsammans den ekologiska muslin som han rapat hela förmiddagen. Oraklet hade instruerat honom hur den märkliga mackapären kunde läsa från den plastbit som han just satt i maskinens öppning och höll ett tal om ettor och nollor. Smeden hade känt sig lite smart och präktig då oraklet sänkte sig till en treårings nivå och på ett pedagogiskt sätt berättat hur allt hängde ihop.
Det hela resulterade i att maskinens borrliknade verktyg hade dansat runt i det medhavda metallstycket på ett sätt som smeden aldrig sett förut, inte ens som hungrig lärling, då han tyckte sig kunna tillverka allt och fick mycket väl godkänt för sina framgångar hade han kunnat forma något på detta märliga sätt. Den vise mannen gick nöjd från smedens kula och hantverkaren satt en lång stund efter att oraklet hade gått och mös småförtjust över vilken fin apparat han hade i sin ägo..
Monstrets ägare hade från Den Stora Staden, via postorder köpt en ny karborator. Lite onödigt hade han tänkt för sig själv, det var ju minsann inget fel på den förra, men nu hade ju det sagts att det inte gick för sig att behålla något så förlegat och därtill förkrymt. Karboratorn hade inte låtit sig monteras utan att först göra sig så omöjlig som tänkas kan så Den Trähänte hade haft fullt sjå med att tvinga mackapären på plats.
Svänghjulsmagneten hade Den Vise Mannen dömt ut så nu satt det något Italienskt helvete på hans förut så renrasiga tyska maskin. Detta hade kostat honom sömnen i ett par veckor och inte hade det gjort saken bättre av att en annan bybo med Isländskt klingande smeknamn hade häcklat honom för detta och påpekat att om han fortsätter att uppgradera maskinen på så här vis så är det snart nästan lika fin som en Gilera -"Tvi Vale, hemska tanke!" tänkte han för sig själv och rös, han hade varit tvungen att stilla sig med att läsa sin favoritbok Mein Kampf fyra nätter i rad för att återfå sin sömn och glömma svänghjulsmagnetens ursprung som numera hade besudlat hans tidigare så ädla maskin.
Oraklet stod böjd över maskinen med ett pistolliknande verktyg i handen, Kufen med det Isländskt klingande smeknamnet stod med halvt blottad skinkhalva och körde svänghjulsmagneten runt med en borrmaskin från kvalitetsbutiken Rusta i grannbyn. Det blinkade som från diskoteket som de besökt som yngre ungdomar endast trettio år tidigare och Monstrets ägare fick just sin favoritlåt från 1970 talet i huvudet:
THEY WANT YOU
THEY WANT YOU
THEY WANT YOU
AS THEIR NEW RECREW…
"-Förbannat vad bra dom där Village People var, han där som såg ut som en polis var rätt frän", kom Den Trähänte på sig att mumla för sig själv.
Medan han nynnade vidare på "In The Navy" så började det dra ihop sig till start och han kände sig upprymd, ja nästan euforisk. Hur var det nu, hade han möjligtvis kvar lite av den Finska Whiskyn från senaste smuggelresan på finsk brännolja? Han fann på att hursomhelst så hade han ju en dunk T-bränsle på hyllan i fall det skulle vara torrlagt i barskåpet.
Nu skulle maskinen trampas i gång men den tyska kvalitetsmaskinen hade en något märklig startanordning vilket innebar ett visst mått av samarbete byborna emellan och att hålla tungan i rätt mun, maskinen hostade till och startade på trehundraåttiofjärde försöket. Byborna såg med skräckblandad förtjusning på hur monstret vaknade till liv. Sången var av en karaktär som de aldrig tidigare upplevt och knallarna vid den hemmasnickrade korvens utlopp slog som smatterband mot uthusets vägg. Den vise mannen vred gashandtaget, först lite försiktigt, maskinen röt ögonblickligen till, han släppte förskräckt på det, nästan som när han bränt sig på järnspisen hemma i torpet. Sedan tog han mod till sig vred det för fullt och maskinen svarade direkt på ett explosivt och nästan kusligt rappt sätt, Den Trähänte tänkte imponerat att den där motorn skulle man ha haft på jordfräsen hemma vid potatislandet och gick in till barskåpet och hämtade sig en bägare eldvatten som han sparat till just denna stund…
