selleri.de

Classik, åtminstone den (ganska långa) listan jag raddade upp nu kostade totalt strax över trehundra spänn. För tretton skivor. Sånt gillar jag och just det är ju en av tjusningarna med vinyl!

det var inte så där jättelängesedan jag köpte 22 vinyler för ca 500 kronor.

_________________
If you prefer your music to come from a vinyl LP on a precision turntable rather than a CD on a boom box - You might be a straight razor guy.

http://www.pokerstrategy.com/uV389J

Sådana små inköp syns inte på nivån i guldreserven.........

Precis, pengar är ju liksom inget problem.

Edit: Ironi eftersom jag går på csn ifall det inte framgår...

Kom ett litet paket i brevlådan idag. Gick oväntat fort att få leveransen från "The missing piece". Alltså var helt och det enda som saknades var en restnoterad skiva.

Det som kom idag var 4 stycken skivor:

Ayreon - The Human Equation 2004 2CD+DVD
Denna skiva har nämnts tidigare på forumet och det är väl en slags rockopera med hårdare inslag. En drös olika sångare som framför olika roller i en berättelse om en bilolycka där huvudpersonen hamnar i koma.

Ett dubbel-album med en och samma historia, som faktiskt är grymt bra. Finns lite av varje på skivan och även om jag brukar ha svårt för de hårdaste låtarna vissa typer av "sång" så klarar sig den här skivan mycket bra rakt igenom.

DVD:n har jag inte hunnit titta på. Sen kan jag ju tillägga att bookleten innehåller alla låttexter och även vilken person i berättelsen som säger vilka repliker (lätt att hänga med i berättelsen).

Liquid Tension Experiment - LTE 1 1998
En så kallad "super grupp" som bildats av 3 Dream Theater-medlemmar och Tony Levin på bas.

Ja, det här är instrumental instrument-onani på hög nivå. Väldigt experimentel musik och en hel del liknar Dream Theater, dock utan sång. Vilket på sitt sätt förändrar musiken en hel del. Faktiskt underhållande att lyssna på och relativt lättlyssnat för den typ av musik det är.

Enligt Mike Portnoy så hade dom en vecka på sig att hitta på låtar och spela in allt material till skivan. Vilket dom tydligen lyckades med, även om det ligger en 30-minuter lång låt som "utfyllnad" på slutet. HAHA.. dock en riktigt trevlig låt. Ska vara en helt improviserat låt inspelad av vanligt jammande i studion. Är det sant, så visar det på att dessa herrar kan sina intrument och har en viss känsla för musik.

Liquid Tension Experiment - LTE 2 1999
Uppföljaren till förra skivan och den största skillnaden är att omslaget inte är så grymt fult (som första skivans omslag är). Låtar i samma stil som på första skivan och det är helt klart musik som faller i mina öron. Lite jazz över det, fast iklädd en annorlunda kostym. Dessa två skivor var riktigt fynd tycker jag, eftersom "Missing Piece" hade två begagnade exemplar för 70:-. Mycket bättre än att betala fullpris. Dom var i riktigt bra skick också. Nästan bättre än vissa nya skivor man får av Ginza eller CDON.

Demon - Spaced Out Monkey 2001
Köpte mest för att den hade så bra pris. Ingen super-platta, men en roligt party, hårdrocks-platta, eller vad jag ska kalla det. Har några bra låtar även om det är lite modernare sound än deras äldre skivor. Helt okay, men inget mästerverk.

Pain of Salvation - Remedy Lane +1 (Korean)
RESTNOTERAD

Ja, denna skiva har ännu inte kommit, men jag väntar på den. Ska bli kul att äntligen få denna skiva på riktigt och även med ett bonusspår.

Jag skulle vilja påstå att denna skiva är relativt lättlyssnat för sin genre, men ändå så växer den för varje lyssning. Snyggt gjort skiva, med starkt låtmaterial. PoS bästa skiva enligt mig, även om andra påstår annat. Dock är det den mest hifi-vänliga plattan, då jag tycker deras tidigare plattor låter sämre.

En spännande skiva, som kräver att man lyssnar aktivt på musiken. En bra inkörnings platta till denna genre av musik.

----------------------------------
Sen köpte jag även en skiva begagnat inne i stan idag. För 30:- hittade jag D.A.D - Helpyourselfish 1995. Bra party-rock från danska D.A.D och visst finns det några bra låtar på denna skiva. Hade sedan tidigare deras samlingsskiva, som jag tycker är en riktigt bra skiva och har sin plats i skivsamlingen. Rolig party-musik som dom flesta kan ta till sig.

Ayn, vad tyckte du om Primitive Man?

Personligen tycker jag att Icehouse är ett riktigt hyvensband. Visst låter det 80-tal, men vaddå?

Det har blivit en del nya plattor på senaste tiden. Den senaste Ginza beställningen har knappt kommit inanför dörren så är nästa på ingående. Tio nya allster blev det, alldeles för mycket på en gång jag vet, men jag hittade så mycket billigt. Jag köpte två proggalbum på marknad i Vilhelmina också. Det var nog inte så många förutom jag som handlade av honom. Hur som, jag återkommer med tips och sågningar senare. Sommaren är en hektisk period.

La just en order hos Ginza. Hittade några billiga och intressanta skivor.

Jag tänkte på samma gång be ER som är intresserad av Fishs solo-karriär titta på Acoustic Live 2CD:n som Ginza säljer för 49:- KÖP KÖP KÖP! En grymt bra första skiva och sen en live-show som bonus på en extra skiva.

Jag köpte själv ett extra exemplar av denna skiva, bara för att den är så jäkla bra. Kan ge den i present åt nån i framtiden om inte annat.

Det är en riktigt bra skiva! Att det låter 80 är ju bra, det är så det ska låta. Även om det ibland på 80-skivor kan bli för mycket av det goda, men så icke på Primitive Man...
Skivans bästa låt är ju lätt "Great Southern Land", men resten är också mysiga. Den lär åka på skivtallriken lite titt som tätt framöver. Har de gjort några fler bra skivor?
Heh, det känns igen lite. Jag och en kompis köpte 10 ex var av Doop - Doop när Ginza sålde ut dem för 10 spänn. Dem har vi sedan gett till vänner som vi tycker förtjänar det.

Great Southern Land är bra! Mina favoriter är de båda singelhittarna Hey Little Girl (det finns tydligen någon fruktansvärt cover på den som florerar på radion just nu, huuga!) samt den Roxy Music-inspirerade Street Café. Jag har lite extramaterial på min CD, bl a en tyskspråkig version av Uniform (en australiensare som försöker sjunga på tyska låter inte alltid så bra...).

Jag har Icehouses fem första skivor Icehouse/Flowers (från början hette gruppen Flowers och första skivan hette just Icehouse, men vid lansering i England fick gruppen byta till Icehouse), Primitive Man, Sidewalk, Measure for Measure samt Man Of Colours.

Sidewalk och Measure for Measure är de två bästa enligt min mening. Icehouse första är rent usel, Primitive Man är periodvis riktigt bra men spretar lite för mycket och Man of Colurs låter lite väl mycket sent 80-tal, men är mig veterligen den australiensiska LP som sålt mest i Australien.

Några rader om senaste beställningen. I morgon kommer nästa.

Först ut, en mycket bra skiva, The Tangent – the music that died alone. Som jag redan nämnt så är detta ett sidoprojekt från Roine Stolt (Flower Kings), David Jackson (Van Der Graaf Generator) samt Andy Tillyson (Parallel Or 90 Degrees). Låtarna är skrivna av den sist nämnde och projektet skulle ursprungligen resultera i hans första soloskiva. Av baksidan framgår det att skivan består av fyra låtar men av dessa är det endast en som är en hel låt, de övriga är uppdelade på tre till åtta under låtar. Det första stycket, In darkest dreams, klockar totalt in på 20:06. Inledningsvis låter det mycket Flower Kings, Roine sjunger och bas samt trummor hanteras av Flower Kings manskap. Stycket hinner dock byta karaktär några gånger och präglas mycket av ett jazzigt upplägg, många olika instrument får utrymme att sola. Underbart, det blir lätt trist när alla låtar skall innehålla ett gitarrsolo och övriga får nöja sig att kompa. Andra låten, The canterbury sequence börjar med svängig bossanova innan lite tyngre och proggigare partier avlöser. Bitvis lite 60-tals känsla, en mycket bra låt. Ja skivan fortsätter så här, symfonisk rock blandas med jazz, alla har kul och tar plats, Jackson lirar lite sax och Jonas Reingold får basen att svänga riktigt bra. Jag rekommenderar gärna denna skiva till fans av tidigare nämnda scangrer.

Om förra skivan var svängig och varierande så är Derek Sherinians senaste alster det motsatta. Redan omslaget skvallrar om vart det lutar, mörka färger, lila och svart, döskallar, metall. Det hela drar för mycket åt malande metall för mina öron. Fyra gitarrister medverkar och har satt sin egen personliga prägel på låtarna. Tristast är Zakk Wylde, bara malande långsamma riff, distat, skränigt och argt. Bäst är de korta stunder då Al Dimeola bänder strängarna, snygga akustiska partier som svänger. Steve Lukather lirar lite flummig Hendrix inspirerad rock. Varken mer eller mindre. Så har vi då vår egen Yngwie Malmsteen, snabba hårdrocks ackord och skalor, vad annars? Åtta låtar där gitarrerna totalt dominerar, instrumental hårdrock med en mikroskopisk dos fusion. Ingen skiva jag rekommenderar. Hans förra Inertia (2001) var bättre, trots en mycket liknande laguppställning. Fast jag är ingen metallkille.

Både Spock`s beards Feel euphoria och Magellans Impossible figures från förra året innehåller en del bra en del trist progg. Magellans fina melodier och snygga sångarrangemang saknar jag från deras tidigare alster. Båda albumen drar bitvis mot tyngre rock, lite av en trend inom dagens progressiva rockband. Spock`s lyckas få till riktigt bra partier, East of Eden, west of Memphis fastnar samt de sex låtarna som bildar eposet A guy named Sid. Båda albumen är i Limited versioner, bonusmaterialet är helt ok och när Ginza tar samma pris för de vanliga utgåvorna så är det riktigt bra. När det gäller Spock`s så är det här bland det bättre jag har hört, jag har haft lite svårt för deras tidigare alster över lag. Magellan når dock inte upp till kvalitéerna från 90-talets början.

Neal Morse Testimony införskaffades också i en limited version. Det enda jag kan säga om den här plattan hittills är att den ser bra ut i sin pappersbox och att den är för lång. De ordinarie två skivorna innehåller nästan 124 minuter musik, det är för mycket. Kvalitet före kvantitet är ett begrepp som lyser med sin frånvaro inom dagens musikbransch. Hur som får jag ta itu med herr Morse senare, när det nu blir. Det är lätt att få dammsamlare bland hyllorna. Tråkigt men sant så finns det många skivor jag knappt vet hur de låter.

Den enda skivan med Spock's Beard som inte lider av den ojämnheten som finns på bl.a. Feel Euphoria är nog V. Maratonlåten The Great Nothing är en höjdare. Synd bara att de andra skivorna inte håller måttet lika bra.

Kan i övrigt bara hålla med dig om Neal Morses soloskiva, det är mycket musik men hur bra är det? Lite i anslutning till det vill jag tillägga en sak jag tycker är lite märklig: på en hel del proggskivor (och även annan "musikermusik") med allmänt namnkunniga musiker kan musikerna kommentera skrytsamt att de minsann skrev ihop låtarna på mindre än två dagar innan de sedan spelade in dem. Är det något bra alltså? För mig känns det som det är vettigare om det tagit ett år att skriva låtarna, då är det inte bara något ihophafsat.

Fick mina skivor från Ginza efter 30 timmar!!!

Fish - Acoustic Live 2CD var den ena skivan, som jag beställde för att ge bort.

Anders Widmark - Carmen köptes för 49:- eftersom jag gillar hans skivan med Sara Isaksson. Denna skiva var helt instrumental och var inte så värst "medryckande". Väldigt lugn skiva som passar bäst till bakgrundsmusik. Inte något toppköp, men den var inte heller dålig.

Threshold - Critical Mass är en skiva från ett engelskt band som spelar nån prog metal i närheten av Dream Theater, fast mycket mer "rakt på sak". Dom har en del trevliga melodier och skivan är inte alls dum. Inget mästerverk, men den får sig nog en plats i skivsamlingen.

Sången är okay, även om den brister ibland, syntarna framträder riktigt snyggt mellan varven (plus för detta) och även några sköna gitarr-partier finns det.

Threshold - Critical Energy DVD är deras live DVD med ett 20-tal låtar. Inspelad i en allt för liten lokal och framförandet är väl inte så värst spännande. Dom såg även rätt annorlunda ut i jämförelse med vad jag försväntat mig.

Låtmaterialet är helt okay och visst har dom sina guldkorn under sin karriär. Många låter från ovannämnda skivan och även låter som är mindre bra.

Intressant anmärkning Ayn. Det är kanske för att skryta, "titta vad avancerade saker vi slängde ihop på två dagar". Om dom nu bara släppte en skiva det året så undrar man vad dom gör med resten av sin tid, turneer?

Nä tacka vet jag Frank, han släppte ibland fem skivor samma år och vissa låtar hade han lirat live tio-femton år innan de släpptes på ett studioalbum.

Jag skall ge Morse lite tid och reda ut hans verk närmare. Lite lustigt är att jag äger fyra Spock`s album. Beware of darkness (den är väll ganska bra?), day for night, snow och så nu feel euphoria. Jag har tyckt att det mesta har varit långtråkigt och ändå köpt fler album. Skam den som ger sig.

Var och hämtade ut mitt paket från Ginza idag på OK. Återkommer med info om det är något att ha. Bör nämnas redan nu att många av skivorna var riktigt billiga. Från 29:-, dyrast var de två Steve Morse plattorna för 99:-/st.

Steve Howe/Portraits of Bob Dylan 1999
Bo Hansson/Ur trollkarlens hatt 1972
Bo Hansson/Sagan om ringen 1970
ELO/Eldorado 1974
Steve Morse/Major impacts 2000
Steve Morse/Major impacts vol 2 2004
John Wetton/Rock of faith 2003
Ray Wilson/Change 2003
Tony Banks/Seven 2004
Fläsket brinner/Fläsket 1972
Jadis/Fanatic 2003
Marillion/Marillion.com 1999
Rick Wakeman/Romance of the victorian age 1994
Rick Wakeman/Themes 1998

Ja när ska jag få tid över för detta? Ett problem med att köpa många billiga skivor är att det inte känns så hemskt om någon skulle bli en hyllvärmare. Om jag har betalat lite mer för en skiva så vill jag gärna ge den några extre chanser om den skulle verka dålig.