Dags att tipsa om några modärna progressiva höjdaralbum. Det progressiva musik genren är en mycket tacksam genre att rota runt i. Det finns hur mycket bra musik som helst och det finns många hemsidor en konsument kan konsultera i sin jakt på ny musik.
Jag hoppar över Ayreons ”Into the Electric Castle” den plattan har redan nämnts ett antal gånger.
Rocket Scientists, ett amerikanskt 90-tals band har släppt tre studioalbum. Personligen tycker jag att deras andra skiva, Brutal Architecture (1995) är deras bästa hittills. Den skivan har ett ljusare sound och bygger på många bra melodier. Men det är deras senaste alster, Oblivion Days (1999), som jag vill tipsa om här. Ayn verkar vara inne på lite tyngre progressive rock och då tror jag att denna skiva skulle passa bättre. Bandets huvud medlem är Erik Norlander, en riktig keyboard trollkarl. Han har varit verksam på en mängd plattor de senaste åren, förutom solo material lirar han på sin fru Lana Lanes skivor. Han har även lagt några keyboard slingor på Arjen (Ayreon) Lucassens alla projekt. Arjen medverkar i sin tur på denna RS skiva. Albumet öser på i bra fart hela tiden, om man gillar tvära kast och många instrumentala utsvävningar är detta något att kolla upp. Brutala trumkomp, tunga gitarriff men framförallt tjurrusningar på klaviaturen bidrar till en njutbar helhet.
Nästa gäng till rakning, Cairo och deras andra skiva Conflict and Dreams (1998). Modärn symfonisk rock. Grunderna från Yes och Emerson, Lake & Palmer, uppblandat med ett lite tyngre sound av i dag. Även på denna skiva är det keyboards och orglar som dominerar ljudbilden. Väldigt många taktbyten och långa instrumentala utsvävningar erbjuds på de fem långa låtarna. Skivans sista spår, Valley of the Shadow, är en 16 minuters symfonisk utflykt i ELPs anda.
Nu har vi kommit fram till ett riktigt unikum i branschen, Magellan. Deras album, Impending Ascension (1993), är en riktigt sprudlande härd av intryck. Skivans första spår, Estadium Nacional är ett elva minuters fyrverkeri av taktbyten, melodislingor och vokala harmonier. Förutom de tre elva minuters låtarna, så finns det några lite rakare och rockigare spår. Trent Gardner heter manen bakom denna grupp. Även herr Gardner är en sån där filur som har många järn i elden. Explorers club är namnet på ett av hans projekt, där bl.a. Terry Bozzio (Zappa), James LaBrie, John Petrucci (Dream Theater), Kerry Livgren, Steve Walsh (Kansas), Marty Friedman (Megadeth) samt Steve Howe (Yes) medverkar. Trent är också upphovsman till rockoperan Leonardo – The Absolute Man, med ovan nämnde LaBrie i huvudrollen som Leonardo Da Vinci. Nog om det, Magellan har ett väldigt ”gåpåigt” sound, det är hela tiden något nytt på gång. Jag gillar det men vissa kan tycka att det känns schizofrent, att det borde lugna ned sig någon gång och inte hela tiden rusa på i full fart.
Tillsist några rader om space/metall/rock operan Star One (2002), författad av allas vår Arjen Lucassen. Visst känns arrangemangen och soundet igen från Ayreon plattorna, men här är det mycket tyngre. Tunga malande gitarriff ackompanjerat av vandrande keyboards. Jag kan uppskatta denna skiva för de starka melodierna och snygga sångarrangemangen. I vanliga fall gillar jag inte metall men detta är mer melodiskt och pompöst.
Det var fyra album från modärnare tid. Runt Norlander från Rocket scientists, Lucassen samt Gardner från Magellan finns det väldigt mycket mer material att upptäcka. Även grabbarna från L.A. har släppt två skivor till under namnet Cairo. Det är bara att följa ringarna på vattenytan.
|
Vad lyssnar ni på isf, och har ni några tips?
)))
Jag hade en lista över skrivor han medverkat på och det var uppåt 400 titlar har jag för mig. Producent, ljud, sång eller något intrument.