Frank Vincent Zappa föddes 1940 och dog 1993, på tok för tidigt för ett sådant geni. Karln var otroligt produktiv, genom skivbolaget Rycodisk som äger rättigheterna till det mesta av hans katalog, finns det ca 70 skivor att tillgå. Även om man räknar bord samlingar och sådant som har släppts efter hans död finns det ett 60 tal plattor att införskaffa. Tänkte snabbt tipsa om fem skivor som jag tycker är representiva för de olika stilar han sysslade med.
We´re only in it for the money, 1968.
Den bästa plattan från hans första period med lite utflippad 60-tals pop. Albumets layout är en parodi på Beatles "Sgt pepper.." som i sin tur var inspirerade av Zappas debut platta. Skivan består av 19 spår men fungerar som en enda helhet. Korta, medryckande melodier blandas med flummiga partier till en uppryckande musikalisk resa. Många av skivans teman återfinns på senare produktioner i andra versioner. Några spår att lyfta fram, Absolutely free, Let´s make the water turn black och Lonely little girl.
Fördjupning:Freak out, 1966.
Hot rats, 1969.
Nu ger vi oss in i en mer jazzbetonad värld. Zappa ställer upp med ett storband som lirar svängig och snygg jazz. Skivans innleds med det instrumentala mästerverket Peaches en regalia, en låt som gör en glad. på nästa spår rycker Zappas gammle vapendragare Captain Beefheart in med munspel och sin karaktäristiska röst. Här blandas soundet upp med svängig, jammande bluesrock. Resten av skivan går i smakfull storbandsjazz, blås och vandrande basgång. Bitvis riktigt fläskigt. På det hela taget en mycket delikat platta, utan tvekan bland det bästa han någonsin gjorde.
Fördjupning:Waka/Jawaka, 1972 och The grand wazoo, 1973.
Over-night sensation, 1973
Dags att ta steget in i min personliga favorit period med mästaren. 70-talets progrock/jazzrock era. Från och med denna skiva och framåt gav Zappa ut hur mycket bra musik som helst. Detta album går i en halvblandad stil. Medryckande melodier, gitar solon, politisk satir, snusk prat, humor och komplexa partier blandas ogenerat. Alla sju spår håller sig inom normala tidsramar, tre till sju minuter. En mycket bra introduktions skiva. Specielt bra spår är inledande Camarillo brillo, den driviga och kluriga Fifty-fifty samt avslutande live favoriten Montana.
Fördjupning:Apostrophe, 1974, Roxy and elsewere, 1974 samt One size fits all, 1975.
Shut up´n play yer guitar, 1981
Ett litet tidshopp och vi landar i tidigt 80-tal. Zappa släpper nu tre LPs med enbart gitar solon. Ursprungligen var skivorna bara tillgängliga genom att hans egna skivbolag och man fick själv beställa dom så kom dom hem med posten. Numera kan ett lyckligt fan enkelt köpa dom som en trippel cd på vanligt sätt. Låt er inte skrämmas av en trippel gitersolon, det är ju Zappa vi pratar om. Varje solo är inspelat live och taget ur olika "vanliga" låtar. Vissa av solona hör till och med hemma i samma låt men är från olika konserer och får därför fungera här som olika låtar. På grund av kompmusikernas suveräna jobb blir varje solo till en egen instrumentalt låt. Ett varningens finger skall dock höjas, den som inte är van med långa instrumentala låtar bör starta sin Zappa karriär någon annan stans. För mig är detta tre cds fyllda med musik att sväva bort i.
Fördjupning:Guitar, 1988.
Jazz from hell, 1986
Nu tar vi ut svängarna rejält. Ytterligare en helt instrumental skiva och denna gång är dessutom hela skivan, förutom en låt, framförd av Frank himself på synclavier. Ett instrument som är någon sorts synt korsat med en tidig musikdator (?). Ja jag vet inte riktigt vad det är men det är en väldigt steril och elektronisk ljudbild som målas upp, ansågs säkert som mycket modärnt på 80-talet. För känsliga personer kan detta vara en väldigt skum platta men ladda ner G-spot tornado och sjung med. Denna låt finns i en version på skivan The yellow shark där den framförs av en symfoni orkester, riktigt tufft.
Fördjupning:Meets the mothers of prevention, 1985 och The perfect stranger, 1984.
Fem olika album alltså. Jag har hoppat över hans 80-tals pop/rock med album som You are what you is och Tinsel town rebellion, inte riktigt min favorit period. Jag har också utelämnat hans mer klassiska alster som den redan nämnda Yellow Shark och London symphony orchestra. Jag äger inte så många av dessa album och kan inte säga att jag har satt mig in i de jag har specielt bra.
En liten försmak, finns det fler som gillar Frank så fyll gärna på med egna åsikter och ideer. Skulle jag ha skrivit något svammel eller osant så gör ett påpekande.
|