Jag kan nog ha mina egenheter men har aldrig blivit kallad kappvändare, snarare envis och svår att ändra mig. Det torde utan större analys framgå att jag är rätt bestämd i mitt tyckande. Det är mycket få jag litar på, och dessa har samma värderingsgrund som jag. Därav vet jag att dina tolvor är musikaliska katastrofer.
Jag är ihärdig i detta eftersom jag tycker synd om den irrlära du lurar på andra.
Jag dricker inte grogg.
Alltså, jag beundrar människor som har en klar linje i sina åsikter och står fast vid dem. Tänk bara Sten Broman!
Samtidigt måste jag säga att en öppenhet inför andra värderingar också står högt i kurs hos mig. Jag tänker på Linns filosofi tex under alla åren som jag följt denna. Det handlar alltså om tiden från slutet av 70-talet fram till nu. Jag hjälpte/stödde en kamrat att starta Tonläget i Göteborg och hade rikliga tillfällen att lyssna på Linn innan jag köpte min första LP12:a 1982. Före detta inköp försökte jag på diverse Linn pickuper men i andra spelare. Det lät alltid kul ocj svängigt men ofta inte speciellt länge och framför allt inte i innerspår. Basic med rund nål tex, lät kass i några veckor tills den var inspelad, sedan lät den OK i någon månad och sedan gav den upp. Men lät bara bra på den första halvan av en skiva. Men för den som bara "stampade takten" var ju pickupen snudd på nirvana, speciellt med tanke på priset. Sedan kom ju K9 och K18 som var marginellt bättre. Sedan gav jag upp och iom min LP12:a satsade jag på andra pickuper/tillverkare. Och så kom ju även Linn högtalare. Samma sak där, Kan lät tunt och trist ljudmässigt även om det svängde. Men som vi all (?) vet kan man få Kan låta alldelses utmärkt vilket väl torde betyda att källa (LP12) och elektronik (på den tiden Naim) inte var tillräckligt bra.
Det som är intressant är, att under Linns mest "skramliga" period var det många som reagerade på det mer polerade ljud som en del konkurrenter presterade. Tänker på tex Audio Research vars rör-elektronik presterade långt bättre än tidig Linn-elektronik. Men för Linnisar så var det naturligtvis inte något bra musikaliskt. Men sedan kom Linns "nya" elektronik som i början mötte på motstånd men senare accepterades mer allmänt. Ja, möjligen då inte bland våra kära norrlänningar
Så vad vill ja ha sagt? Jo att fokus och acceptans har förändrats under de ca 45 år som jag lyssnat på, och ägt, Linn-produkter. Ingenting är hugget i sten.
För min egen del har Linn gått från klarhet till klarhet. Medryckande, musikaliskt till en början, med tiden har även ljudkvaliteten ökat. Något som fortfarande saknas är förmågan att måla upp ett rum framför. Lyssnar man på en kompetent Linn-anläggning låter musiken alltid suveränt bra. Men man känner nästan aldrig att "man är där". Den aspekten saknas fortfarande. Det kommer väl men då kostar väl DSM'en en halv miljon och Klimax-högtalarna en mille
/ B
PS. Måste försöka få möjlighet att lyssna på någon av LinnArts skapelser. Är inte säker på att jag ogillar dem så mycket att jag skulle kalla dem för musikaliska katastrofer. Men jag kan tänka mig att de fokuserar på andra saker än Tune-Dem. Som du vet, Erik, så kan jag tänka mig att balansera tune-dem med andra parametrar. Och där är jag lika envis som du
