torig wrote: HCL, du som har gett dig in på musik-produktion. Hur ser du på DSD-formatet? Fördelar och nackdelar jämfört med t ex FLAC? 
Som jag skrev anser jag att det är vanskligt att bedöma formatet genom att lyssna på apparater. Det blir lite att jämföra äpplen och päron när man jämför format och spelare samtidigt. Vad är det som sätter gränsen.
DSD är inte ett praktiskt format för annat än digitalisering av en analog signal samt för att distribuera ljud, i produktionsled behöver man kunna bearbeta den digitala signalen och det kräver mer än en bit d.v.s. signalen behöver passera PCM-formatet vid i stort sett varje bearbetningssteg. När man väl är över i PCM-domänen kan jag inte se skäl att gå tillbaka till DSD annat än - möjligen - i det sista steget, omvandling av signalen till analog igen (d.v.s. i DAC:en alternativt i nära anslutning till denna). Skälet skulle då vara att själva D/A-omvandlingen kunde göras bättre på något sätt. Där får vi helt enkelt lyssna och avgöra själva. Vilka lösningar ger bäst prestanda, i våra öron?
Ur ett strikt teoretiskt perspektiv är det också svårt att avgöra, då respektive format har var sina tillkortakommanden. DSD har extremt högt kvantiseringsbrus, som måste flyttas bort från det hörbara området m.h.a. noise-shaping. PCM (de varianter vi normalt pratar om) har mer begränsad bandbredd, vilket kräver branta antivikningsfilter. Sedan kan man argumentera för att onödigt hög samplingsfrekvens (överdriven översampling) introducerar mer fel än det löser. Vilka tillkortakommanden är mest väsentliga?
Som jag ser det:
Både 24 bitar och 192 kHz samplingsfrekvens är troligen tillräckligt för att i sig inte vara en praktisk begränsning för musikproduktion. Vid lägre bitbredd respektive mindre översampling tror jag att vi gradvis närmar oss och t.o.m. passerar gränsen där formatet har eller kan ha en viss begränsande inverkan på slutresultatet. Exakt var denna gräns går är inte helt klar. Min åsikt är helt klart att CD-formatet inte är tillräckligt bra för all musik och alla lyssningssituationer. Det finns anledning att tro att fler än 16 bitar är viktigare än översampling, men det beror nog på. Det verkar som att klockfrekvensen inte är ett lika stort bekymmer om mixning och mastring gjorts på samma klockfrekvens som musiken slutligen distribueras på. Att man behöver betydligt mer än 16 bitars upplösning i produktionsledet för att undvika hörbara artefakter till följd av ett begränsad bitdjup är tämligen klart.
Givet god kvalitet på utrustning, god akustik i inspelningslokalen, kunniga inspelningstekniker, producenter etc och tillräckligt bitdjup/samplingsfrekvens valts så skulle jag säga att eventuella brister och begränsningar ändå sällan sitter i distributionsformatet utan snarare i hur man normalt mixar och mastrar. F.f.a. tänker jag på överdriven loudness-mastring d.v.s. i en strävan att höja medelnivån så mycket som möjligt så skruvar man samtidigt bort möjligheten att starka partier förblir starkare än de ursprungligen svaga partierna. Man berövar helt enkelt musiken från ett viktigt uttryck - ljudnivåkontraster. I vissa fall görs det för att man vill åstadkomma en eftersträvad effekt och då är det givetivs helt ok, men mycket ofta görs det för att inte en låt skall upplevas som svagare än andra låtar då den spelas i ett sammanhang av låtar som musikskaparen inte har kontroll över t.ex. i Radio, i låtlistor (egna eller offentligt skapade). Jag har full förståelse för att man behöver begränsa dynamiken i musikmaterialet av olika skäl, men det behöver göras försiktigt och med tanke på i vilken utrustning och miljö som materialet avlyssnas. Gärna olika masters för olika ändamål.
|
