jajo wrote:
Min erfarenhet är att det bästa (och många gånger enda) sättet att komma någon vart i såna här diskussioner är att demonstrera skillnaden. Det krävs en aha-upplevelse.
Traktorpojken wrote:
På engelska finns ett bra uttryck "while you still know it all" som väl sammanfattar detta.
Ett av de bästa inläggen i faktiskt-tråden tycker jag är Sportis frågor kring om inte olika frekvenser/vibrationer kan ha olika stor negativ inverkan på återgivningen. Och att det kanske inte är de i amplitud starkaste störningarna som är viktigast. Problemet är att eftersom Öhman och andra saknar en enkel och konsekvent utvärderingsmetod så blir det väldigt svårt att svara på den frågan. Vi som använder Tune Method kan luta oss mot de jämförelser vi gör, där vi direkt skiljer mellan bättre och sämre, och därmed dra omedelbara slutsatser av våra experiment. Vi jämför till exempel skivspelare med olika armar och pickuper och kommer fram till att armarna har en större påverkan på återgivningens kvalitet än vad (rimligt normalfungerande) pickuper har.
Öhman et alles definition på kvalitet är att återgivningen ska vara så lik originalet som möjligt och det finns ingen direkt metod för att utvärdera detta. Lyssningstester är alltför subjektiva och dubbelblinda studier är både krångliga och ger ofta magert resultat (= inga signifikanta skillnader kunde uppfattas av testgruppen). Skulle den dubbelblinda studien visa signifikanta skillnader så säger den ändå inget om vad som är bättre eller sämre! Då blir det logiskt att sortera problemen i storleksordning. En starkare störning är per definition mer allvarlig än en svagare. Lätt att mäta, svårt att motbevisa. Såvida det inte gjorts omfattande studier som påvisar att människor konsekvent anser att en återgivning med större avvikelser är mer lik originalet än en med mindre.
Bristen på en enkel och konsekvent utvärderingsmetod orsakar sådana vansinnigheter som F/E-tester, där man försöker fastställa minsta möjliga påverkan på en signal. Smart är att den använder hörseln för att fälla avgörandet, men tyvärr kan man bara använda den på apparater som inte omvandlar signalen alltför mycket. För man måste ju omvandla signalen Före till att vara av samma sort och nivå som Efter. Att den omvandlingen i sig är en källa till olikheter avfärdas bestämt.
Egentligen är vårt problem att vi inte har bevisat inter- och intrareliabiliteten i utvärdering med Tune Method. Alltså att vi kan komma fram till samma slutsatser oavsett person och tillfälle. Det krävs visserligen en massa jobb, men om vi gjorde detta skulle vi få en mycket större respekt för våra åsikter i de kretsar som anser sig vetenskapligt korrekta. Ett problem är att även om vi bevisade det så kan det ändå avfärdas som en subjektiv åsikt. Alltså att vi som grupp föredrar ett färgat och onaturligt ljud - medan de sanningssökande fortsätter att jaga efter överensstämmelse med originalet.
För att avslutningsvis återgå till Sportis frågor på faktiskt så är jag övertygad om att han har rätt. Jag hittar massor av exempel inom elektroniken där väldigt svaga störningar har oväntat stor effekt på återgivningens kvalitet. Medan vissa stora och uppenbara fel visserligen enkelt kan höras, men utan att uppfattas som särskilt allvarliga eller störande för det musikaliska budskapet.
