sen när är det KUL att jobba, skulle gärna slippa den biten å bara softa omkring resten av livet.....

daniel.n wrote:

Man kan vrida på det också, det gamla talesättet "man kan inte köpa lycka" brukar jag besvara med "han som sa det visste bara inte var man skulle handla". Jag hävdar med bestämdhet att man blir lyckligare av pengar, eller snarare av problemen och orosmomenten som försvinner som resultat. När studietiden var över och jag slapp bekymra mig över hur jag skulle kunna betala hyran under varje sommar blev jag lyckligare.

Visst kan man hålla med om sånt. Det är ju förstås mer komplicerat än sådant. Något som är tydligt med många fattiga kulturer att det finns en otroligt generositet. Man har liksom nästan inget och har då inget att förlora. Jag har en erfarenhet när jag bodde i en hydda en gång i kina. Den fattiga familjen hade en skjul som knappt kunde stå upp. De hade en färg tv. antennen var så dålig att man knappt såg i färg:) De bjöd mig på den bästa maten de hade. Familjen själv åt ris med en buljongsoppa. Man kan undra varför de köpte en tv istället för enligt maslowbehovstrappa skulle de ju renovera sitt hus för den pengen.

Varför det inte är självklart att man blir lyckligare med pengar är att i västerländska konsumtionssamhället finns det en bild av att man blir lycklig med saker, resor, osv.... Om man har väldigt mycket pengar finns det inte mycket saker man har kvar att drömma om. Det är kanske drömmen som är lyckan... att gå och drömma om en grej, spara för den ett tag, sen köpa den... och sedan använda den.... Men som med linn (självkritisk här) när man väl har köpt högtalarna som mar har sparat till, börjar man tänka vad man kan uppgradera till för högtalare. men jag vill ju å andra sidan inte påstå att fattigdom är något att sträva efter. Det är att försöka hitta en balans på något sätt.