Bill50x wrote:
HCL wrote:
sportbilsentusiasten wrote:
Bill, Vilka program använde du för att analysera musiken?
Är detta bara EN händelse eller ser det lika ut på fler ställen?
Det KAN ju vara gjort medvetet för att skapa ett särskilt sound...
Sedan är ju det musikaliska resultatet viktigast, till slut. Hur det mäter är underordnat - även om jag kan hålla med om att mastern kunde vara lägre utstyrd.
Hoppas ni fått svar. Uppenbarligen kunde topp-limiteringen varit mindre påtaglig. Det ser man ju av att maxnivån ligger 1.5 dB under det egentliga maxet.
Absolut. Jag har svårt att se att vare sig ljud eller musikförståelse hade påverkats det minsta negativt om man låtit transienterna få blomma ut 1,5 dB till. Men gossarna i Selsius kanske gillar fulklippning? Frågan blir då återigen, varför skapar man inte det soundet direkt?
Hur distorsion skall appliceras är en konst. Att topplimitera för att bara kunna nivåmaximera signalen är något helt annat än att påföra dist för att uppnå ett konstnärligt syfte.
"Mastrare" är något av musikproduktionsvärdens audiofiler, de bryr sig om saker, detaljer som inte musiker vanligen bryr sig om eller ofta inte har insikt i. Syftet med mastring är flera och rör allt från väldigt rudimentära saker som att placera låtar i "rätt" ordning (handgripligen, inte nödvändigtvis bestämma ordningen), justera in- och ut-fading och justera nivån mellan de olika låtarna, att koda i olika format och till sist se till att materialet inte innehåller olämpliga egenheter (kvalitetskontroll om man så vill). Mastraren kan se till att de olika delarna upplevs som en helhet etc. Man kan applicera EQ, efterklang och annat, ofta mycket subtilt, men Mastraren försöker sätta pricken över i:t så att säga. En viktig bit är att se till att materialet funkar i alla de sammanhang där man förväntar sig att musiken skall fungera (olika uppspelningsapparatur och miljöer). Detta är något som även ljudtekniker och mixningsingenjörer har fokus på, men Mastraren är sista instans och gör det han/hon finner lämpligt i det avseendet.
Att skruva upp medelnivån, så som man gjort på senare tid är ytterligare en (o-)tjänst. Tack och lov håller den trenden på att svalna, även om den inte är eller egentligen troligen aldrig någonsin kommer bli helt kall. Olika strömmande medier (radio, Youtube, iTunes, Spotify,...) har alla sina normer för hur medelnivån skall förhålla sig till toppnivån och musik som avviker med en större dynamik (vilket ger en lägre medelnivå) kommer alltid framstå som mindre framträdande än de låter som håller en högre medelnivå. Sedan har man givetvis även att ta hänsyn till i vilka sammanhang som materialet är tänkt att lyssnas till. Detta borde hanteras i uppspelningsapparaturen, men dessvärre har inga sådana standarder anammats brett ännu.
Sedan måste man också tillägga att dynamikkomprimering ofta är något som faktiskt gör inspelningar hanterbara (i normala hifi-anläggningar). Det är både ett konstnärligt verktyg (förändra intrycket av ett instrument eller hur någon spelar) och ett verktyg för att se till att inte vissa delar helt enkelt inte dränker andra detaljer i en inspelning. Utan nivåkompression skulle mycket material inte vara hanterbart annat än i extrema anläggningar och inte vara för lyssning i vanliga hem (för tyst när det är svagt och för starkt - både för utrustning och grannar - när det drar på ordentligt - tänk Tjajkovskijs 1812 utan komprimerad inspelning - inget, inget, inget PANG! PANG! inget, inget, inget). Kompressorer och komprimerande förstärkare har använts ända sedan inspelningstidens barndom, av just dessa orsaker samt för att komprimerande utrustning (även i avspelningsledet) kan upplevas som att ge en "förbättrad" upplevelse. Även högtalare eller kombinationer förstärkare-högtalare kan komprimera en hel del och ge "rätt" sound då det inträder.