selleri.de

Ja, Lust, Caution var suverän!

Jag lade verkligen märke till ljudet på No Country for Old Men; vinden och tystnaden i många scener. Att det inte var någon musik alls noterade jag däremot inte.

I julas råkade jag slå på TV:n mitt i Fanny och Alexander, som jag visserligen sett 5 gånger tidigare men nu var det säkert 10 år sen sist. Långa, tysta scener. Så enkla och ändå omöjliga att slita sig från. Fascinerande, jag hade tänkt göra annat men blev kvar till slutet.

_________________
/Fredrik
www.lejonklou.com

Ahh är det nån film jag verkligen inte tycker om är det Fanny och Alexander..

Inte för jag tycker den är dålig utan de känslor den väcker inom mig. Tycker verkligen det är en otrevlig männsika den där... De som sett filmen vet nog vem jag syftar på.

Det är det som är kännetecknar stor konst, att det väcker känslor. Och det är ju inte alltid behagliga känslor. Dark Knight är en bra film och Heath Ledger var verkligen bra. Men det är liksom för överdrivet. Javier Bardem som Anton Chigurh i No Country For Old Men är betydligt kusligare och otäck tycker jag. Det känns mera verkligt.

Edit: Jag får se den igen för att säga säkert om det inte var någon musik. Det var hustrun som sa det efteråt. Men inte var det mycket inte i så fall, undantag eftertexterna. Gemensamt med Ang Lee och Coen tycker jag är att dom kan göra så bra filmer i så olika gengrer. Och i fallet Coen filmer som bygger mycket på sin musik (Oh Brother, Big Lebowski) samt denna som inte gör det alls.

När man pratar om bröderna Coen kan jag inte låta bli att tänka på Billy Bob Thornton (The man who wasn't there). Osökt dyker då "Levity" upp i minnet. Fantastisk film med Billy Bob i huvudrollen och Morgan Freeman, Kirsten Dunst och Holly Hunter i riktigt starka roller. Stark rulle, rekomenderas också

Två sidor på en tråd som söker att utnämna 2008 års bästa film och ingen har ännu nämnt Låt den rätte komma in? Ofattbart. Jag undvek själv att se den in i det längsta eftersom jag har väldigt svårt för svenska filmer. Hela branshen tycks ha fastnat någonstans mellan sitt Bergman-bagage, Schilling gängets Torsk på Tallin och Jan Guillou vilket resulterat i år av trista relations- drama/komedier varvade med meningslösa filmatiseringar av valfri lönnfet medelålders polis/kommissarie. Trist, förutsägbart och med ungefär lika mycket känslomässig dynamik som en lågupplöst mp3-fil (mycket skulle kanske kunna lösas om svenska folket skramlade och skickade Peter Haber och Michael Persbrandt med flygfrakt till något litet land med en lämplig nivå av blodig revolution i faggorna).

Så dimper då Låt den rätte komma in ner och vänder upp och ner på allt. Jag har hört den beskrivas både som vampyrfilm och som någon sorts coming-of-age-drama och båda kategorierna gör filmen en absolut otjänst. I själva verket är den något så ovanligt som en ytterst subtil skräckfilm, en skräckfilm som bygger på utanförskap, mänskliga behov och relationer och som funkar. Helt fantastiskt. Alla de där "svenska" filmknepen som i min mening oftare stjälper än hjälper en film används här på ett väldigt effektivt sätt. Istället för hysterisk klippning för att låna en scen intensitet så låter man innehållet tala och i kombination med fasta kameravinklar på medeldistans så blir resultatet brutalt i all sin enkelhet. Jag har ingen som helst teknisk kunskap om film men det är så lätt att avgöra om sådant här fungerar. Antingen så engagerar det eller så irriterar det. Hela Låt den rätte komma in är så underbart återhållsamt filmad. Mitt enda klagomål är väl att man skulle kunna ha tonat ner soundtracket lite. Vissa scener hade blivit ännu bättre utan bakgrundsmusik. Scenografin och miljöerna är ett kapitel för sig, aldrig har väl sverige under tidigt åttiotal varit så vackert.

Summa summarum, en frisk fläkt. Tyvärr så finns det inte många filmer som har en välkonstruerad story i bottnen och som dessutom vågar lita på den. Det som går upp på biograferna idag är samma filmer, om och om igen, med ytterst små variationer från de fyra eller fem "urformaten". Låt den rätte komma in står ut genom att vara orginell och välgjord.

När det gäller svenska filmer måste jag ju slänga in ARN. Tycker det är en av de bättre filmer som producerats i vårat avlånga land.

Men annars är väll dom flesta bra redan nämnda

edit: råkade få in ett "dom" i texten

_________________
Hellre parkinson och spilla ut halva groggen än alzheimers och glömma vart man ställt den.

Det ligger något i vad du säger. Speciellt Pärsbrannt är ju på nivån "F Ö R R S T A D A A G E N I T E A T E S K O L AN" läsa deklamerande innantill nivån. Och om han sen super eller inte på fritiden är helt ointressant.

Ska kolla in ditt tips.

JohanR

Men att säga att Persbrandt inte är en bra skådis är lite magstarkt. Har man sett honom på teater så förstår man hans storhet. I Sverige har vi ju relativt duktiga skådespelare men det är mer i manus och regi (i film) där det inte räcker till tycker jag.