Några rader om senaste beställningen. I morgon kommer nästa.
Först ut, en mycket bra skiva, The Tangent – the music that died alone. Som jag redan nämnt så är detta ett sidoprojekt från Roine Stolt (Flower Kings), David Jackson (Van Der Graaf Generator) samt Andy Tillyson (Parallel Or 90 Degrees). Låtarna är skrivna av den sist nämnde och projektet skulle ursprungligen resultera i hans första soloskiva. Av baksidan framgår det att skivan består av fyra låtar men av dessa är det endast en som är en hel låt, de övriga är uppdelade på tre till åtta under låtar. Det första stycket, In darkest dreams, klockar totalt in på 20:06. Inledningsvis låter det mycket Flower Kings, Roine sjunger och bas samt trummor hanteras av Flower Kings manskap. Stycket hinner dock byta karaktär några gånger och präglas mycket av ett jazzigt upplägg, många olika instrument får utrymme att sola. Underbart, det blir lätt trist när alla låtar skall innehålla ett gitarrsolo och övriga får nöja sig att kompa. Andra låten, The canterbury sequence börjar med svängig bossanova innan lite tyngre och proggigare partier avlöser. Bitvis lite 60-tals känsla, en mycket bra låt. Ja skivan fortsätter så här, symfonisk rock blandas med jazz, alla har kul och tar plats, Jackson lirar lite sax och Jonas Reingold får basen att svänga riktigt bra. Jag rekommenderar gärna denna skiva till fans av tidigare nämnda scangrer.
Om förra skivan var svängig och varierande så är Derek Sherinians senaste alster det motsatta. Redan omslaget skvallrar om vart det lutar, mörka färger, lila och svart, döskallar, metall. Det hela drar för mycket åt malande metall för mina öron. Fyra gitarrister medverkar och har satt sin egen personliga prägel på låtarna. Tristast är Zakk Wylde, bara malande långsamma riff, distat, skränigt och argt. Bäst är de korta stunder då Al Dimeola bänder strängarna, snygga akustiska partier som svänger. Steve Lukather lirar lite flummig Hendrix inspirerad rock. Varken mer eller mindre. Så har vi då vår egen Yngwie Malmsteen, snabba hårdrocks ackord och skalor, vad annars? Åtta låtar där gitarrerna totalt dominerar, instrumental hårdrock med en mikroskopisk dos fusion. Ingen skiva jag rekommenderar. Hans förra Inertia (2001) var bättre, trots en mycket liknande laguppställning. Fast jag är ingen metallkille.
Både Spock`s beards Feel euphoria och Magellans Impossible figures från förra året innehåller en del bra en del trist progg. Magellans fina melodier och snygga sångarrangemang saknar jag från deras tidigare alster. Båda albumen drar bitvis mot tyngre rock, lite av en trend inom dagens progressiva rockband. Spock`s lyckas få till riktigt bra partier, East of Eden, west of Memphis fastnar samt de sex låtarna som bildar eposet A guy named Sid. Båda albumen är i Limited versioner, bonusmaterialet är helt ok och när Ginza tar samma pris för de vanliga utgåvorna så är det riktigt bra. När det gäller Spock`s så är det här bland det bättre jag har hört, jag har haft lite svårt för deras tidigare alster över lag. Magellan når dock inte upp till kvalitéerna från 90-talets början.
Neal Morse Testimony införskaffades också i en limited version. Det enda jag kan säga om den här plattan hittills är att den ser bra ut i sin pappersbox och att den är för lång. De ordinarie två skivorna innehåller nästan 124 minuter musik, det är för mycket. Kvalitet före kvantitet är ett begrepp som lyser med sin frånvaro inom dagens musikbransch. Hur som får jag ta itu med herr Morse senare, när det nu blir. Det är lätt att få dammsamlare bland hyllorna. Tråkigt men sant så finns det många skivor jag knappt vet hur de låter.
|