Diver wrote:
Du måste varit bland dom första med Nitrox 1992. Jag gick själv Nitroxkursen 96 och efter det några andra kurser med bla technitrox och trimix. Kul med trimix att man är klar i huvudet vid djup större än 40 meter.
Riktigt så bra var det väl inte... Jag började med dykning -91-92, men tog faktiskt inte Nitrox certet förrän april -95. Men jag var ju före dig iaf!

Jag var tvungen att åka till USA, Californien och göra det. Fanns ingen Nitroxkultur här (på västkusten) då. Jag tog certet hos TDI, som var den organisation Brett Gilliam startade. (
http://www.tdisdi.com/index.php?site=2 ) Vi var ett gäng (ingenjörer!) som höll på med dykning och då kom teknikintresset givietvis in i dykningen. Eftersom jag fasades ut ur hobbyn med tiden så hanns allt inte med.
Men i början hade vi stora planer på att göra egna (CCR) rebreathers, Xenonlampor, m.m. Vi var väl ganska inspirerade av allt vi läste om Brett Gilliam, Sheck Exley (RIP) och de andra stora grabbarna i USA. Även om vi aldrig ville bli så extrema, så ville vi komma längre än vad som var vanligt på den tiden. För det mesta slutade det med djup luftdykning, med eventuell dekompression på Nitrox. Rebreathers var ganska komplicerade saker, även om man bara vill ha "twinmix" d.v.s. olika nitroxblandningar, om man ville få dem säkra. Samtidigt ville vi ha dem lätta och med flaskor som säkerhetsbackup försvinner mycket av vitsen. Vi kom aldrig fram till något och sedan började det komma ut (SCR) rebreathers på marknaden (för "konsumenter" till rimligt pris) i slutet på 90 talet. Prototyper visades etc. och det talades om priser på max 40 tusen kr. Men då slutade jag i praktiken att dyka avancerad dykning. Jag kom aldrig så långt att jag provade trimix. Cryogenic rebreathers verkade smartast (S-1000! Grymt liten och smidig.), men det var ingen som sysslade med det kommersiellt så det verkade svårt. /Se:
http://en.wikipedia.org/wiki/Rebreather ... rebreather ) CIS Lunar var bra fuktionellt, men dyra, komplexa och var alldeles för klumpiga (1993-4). Allt rann ut i sanden, men det känns kul att tänka tillbaka på det!
Styrenheterna för Xenon till lampor var alldeles för klumpiga på den tiden och vi hittade ingen som passade i en dyklampa. Nu ser det helt annorlunda ut och de är mycket små och smidiga. Borde vara lätt att bygga nu. Dessutom är det betydligt lättare att hålla på med sånna här "roliga" projekt nu när Internet är tillgängligt för nästan alla. Det var svårare att ha en udda hobby förr. Själv prenumererade jag på amerikanska tidningar (t.e.x Aqua Corps. Se:
http://www.cisatlantic.com/trimix/AQUAc ... ntents.htm) och så satt jag på Chalmers och läste NOAA forskningsrapporter om rebreathers och annat för att få tillgång till spännande information om hobbyn. Inget man hittade i PADI's litteratur direkt... På Chalmers fanns även Helium m.m. att testa och jag provade bl.a. deras tryckkammare ned till 50 meter. Jag själv hade dykt en del till 60+ meter veckorna innan så jag kände faktiskt nästan ingen berusning. Men de som bara varit på land började slå sig för knäna och gapflabba åt sin egen röst ganska tidigt. Det var häftigt att uppleva lufttrycket utan utrustning. Man kan känna att luften är tjock om man drar med handen framför sig, konstig känsla.
Det fanns 2 spännande vrak alldeles utanför där jag bodde fram till -99. Båda var tyska fartyg som sänktes i april 1940 av engelska ubåten Sunfish när de var på väg till Norge med transporter till de tyska trupperna där. De heter Amasis och Antares. Jag bodde 200 meter från en dykshop där jag kände ägaren och hjälpte honom med diverse datorprylar, loggor och annat, så jag dök billigt och ofta!
Amasis är ett relativt tillgängligt vrak på ca 45-50 meters djup. Lasten verkar ha varit stenkol, jag har då inte hittat något annat. Men många har hittat fina grejer där med! Ganska häftigt dyk och i början av min karriär så kunde man simma in ganska mycket inne i vraket. Härligt att susa fram i matsalen med sina rader av runda mässingspelare till bord, träskivan bortruttnad. Men nu har mycket fallit samman och det är nog inte så säkert längre. Fortfarande ett häftigt dyk, båten är 130+ meter lång och ca: 17 meter bred. Däcket är på knappa 40 meter så även relativt oerfarna (inga riktiga newbies!) har en chans att se det. Inga lik är också en fördel... Amasis har jag dykt många gånger på, inte lika många på Antares.
Antares är ett tuffare dyk, längre ut, djupare (50+) och oftast mycket strömt, sällan under 3 knop. Det är mindre med sina knappa 100 meter och även smalare, kanske 13-14 meter. Fullt med fiskelinor och pirkar som man kan fastna i! Det har krigsmateriel ombord och även ett hyffsat antal döda människor... På -60 talet var det tydligen folk som rånade banker med kpistar som plockades upp därifrån. De var så infettade av de ordentliga tyskarna att de fungerade utmärkt! Själv har jag sett en del prylar, men inga handeldvapen och faktiskt inga människolik heller (som tur är). En skolkamrat hade en tysk stövel stående i sitt pannrum med en benpipa stickandes upp ur den. Hans farsa hade tagit upp den på -60 talet. Lite osmakligt för mig... (Och olagligt! Det är en krigsgrav.) Jag har därför aldrig tagit med mig något från Antares. Annat än minnen. En gång missade jag dekolinan på vägen upp (man hänger desperat tag i den som en flagga i storm p.g.a. strömmen) och fick dekomprimera 60 min i öppet hav, som hade 3-4 knops ström... Hur skulle jag bli hittad? Som tur var orkade mina kompisar inte hålla i linan (flaggeffekten!) så båtföraren hade lättat ankar efter ett tag och drev också med strömmen, så jag var bara 300 meter från båten när jag väl kom upp. I sådana lägen är det bra om man har lite erfarenhet och kan undvika panik.
Men det fanns många andra ställen att dyka djupt (65+) på, bl.a. i Gullmaren. Vi dök ibland med några galningar från Trollhättan som ofta var nere och sniffade på 80+... Snurrigt, på alla sätt, om ni förstår vad jag menar!