selleri.de

Fredag kväll, Globen. Yes, symfonirockens okrönta kungar äntrar scenen. Lite trött start, Going for the one framförs pliktskyldigt. Det tar sig efter några klassiker från The yes album (1971). Riktigt bra blir det dock först efter pausen. Grabbarna har plockat fram de akustiska instrumenten och bränner av fyra fem spår. Bäst är Roundabout från Fragile (1972), framförd i en blues version samt hitten med stort h, Owner of a lonely heart.

Måste här inskjuta det största minuset med hela konserten. Ljudet, inget litet minus med andra ord. Gitarren ligger på tok för högt och skär i öronen, basen fluddrar och saknar all form av stuns. Trummorna fungerade bäst och lät riktigt mäktigt i vissa partier. Under det akustiska setet var ljudet bra.

Kvällens fetaste låt, And you and I, från Close to the edge (1972) var helt suverän. Tillsammans med extra numret, Starship troopers och det akustiska låtarna, kvällens stora behållning.

En bas – keyboard duell mellan Chris Squire och Rick Wakeman under en av låtarna var också kul samt slagverks crescendot under 20 minuters låten Ritual från Tales from a topographic oceans (1974). Annars kunde dom gärna valt en annan av sina episka verk, Tales plattan tillhör inte mina absoluta Yes favorit album.

Sammanfattningsvis så var det mycket roligt att få se ett av mina favorit band till slut. Väldigt synd på ljudet hade det fungerat tillfredsällande kunde det ha blivit riktigt bra.

Jämrans. Jag såg Yes på SRF förra året och det var en helt makalöst bra koncert. Däremot hade jag helt missat att de skulle spela på Globen. Arghh. Nåja, man får trösta sig med Rush till hösten iallafall.

Då är det min tur att jämra sig. Är riktigt sugen på Rush men jag och OTTO kollade upp tillgången på lediga platser. Det såg mörkt ut.

Kanske dags att ta en "progressive Linn" afton. Vi är några Ume bor här på forumet och en del av oss verkar digga "rätt" sorts musik.

Det är bara att säga jämarns igen.
Stort att ha sett dem. Nästan ett komplett stor Yes va?
Några frågor kring Yes och hur de förde sig på konserten.

Vem satt bakom trummorna? inte Bruford va?

Var Steve Howe både långhårig och flintskallig? eller bara en av dem?
(Få kan det Steve Howe kan. Det gäller nog både gitarrspel och frisyrdesign.)

Var Jon Andersson frälsaren? Vit skrud?

Hur många syntar, mellotroner och sånt gjorde trollkarlen wakeman magi med?

Några låtar från Wakemans solo plattor? Kanske från "White Rock" - "Soundtracket till Vinter-OS i Insbruck 1974" plattan?

Vad är det med wakeman och vinter?


- Rahpsodies från 1979. - Vinter Os igen? Nej, bara en wakeman platta.

Ja, det sista kanske inte har så mycket att göra med Yes idag, men nån kanske har någon teori. Skulle va skoj att veta.

Ja du Jon.

Bakom trummorna satt Yes meste trummis, Alan White. Bruford har endast lirat med Yes en kort period under Union turnen 91-92, efter att han lämnade gruppen 72.

Steve Howe har mycket riktigt en förmåga att kunna vara både långhårig och skallig och ja han var just skallig med en, relativt välansad, man.

Jon hade tyvärr ingen vit skrud. Han klädde sig till en början helt i svart men efter en stund åkte en självlysande, spräcklig kavaj fram.

Jag kan inte ge något exakt svar på antalet klaviatur instrument som magikern Wakeman lirade på. Syntarna var uppställda på klassiskt maner i en öppen fyrkant. Minst tre alltså, men jag tror att någon sida inhyste dubbla maskiner. Wakeman intog vid tillfälle sin finaste pose med en hand på varje av de två syntarna mitt mot varann. Någon mellotron fanns inte på scenen.

Det lirades inte något solo material alls, förutom Howe som hade ett kortare akustiskt gitarrsolo. Som sig bör.

Ja vad är det med Wakeman och vinter? Det skulle varje symfonirockare vilja veta. Någon som vet?

Jodå The Killer var också där (och jag lade av mig mina fördomar i entren) och jag nickade till mer än en gång... Efter pausen körde de ett akustiskt parti - vilket var det enda som var bra i mina ögon (ok de körde Owner of a lonely heart och det kanske är trist att jag tycker att den är bra)... ljudet var dessutom bra under det akustiska partiet men tyvärr var det bara 3 - 4 låtar som framfördes så...

Däremot såg jag Danko Jones nere i Hultsfred och han kan verkligen rocka... (kanske är han lite macho i överkant men det köper jag).

Finns en sån skön revanschlusta i hans musik som alla, som såg töntiga volvoraggare sno alla jämnåriga brudar från en i högstadiet, borde kunna känna igen sig i... det osar DÄR FICK NI!!! om musiken... skönt med en kille som är bitter och inte storsint när han ställer sig på toppen... raka motsatsen till Jon med andra ord...

Låter kul!