sköldpadda wrote:
Visst tycker du om att vara lite motvals Bill? Du är det på faktiskt.se och här med tycker jag. Och det är bara kul
Jag tycker det är sunt att inta en annan ställning än alla andra, bara för att skapa lite debatt. Oavsett vad man tycker.
Jodå, det är kul

Men inte bara. Se det så här, jag gillar inte sekterism, från vilket håll det än kommer. Jag tror mer på att plocka russinen ur kakan än att behöva klämma ner den brända botten av kakan...
Jag har till och från följt Linn (och andra märken också för den delen) sedan de kom på marknaden med sin LP12:a (mitten 70-talet om jag inte minns fel). På den tiden prenumererade jag på tidningen the absolute sound och även denna tidskrift hade ett gott öga till denna skivspelare. Dom tyckte dock att det ljudmässiga, dvs klangfärg etc kunde vara bättre men att det visst svängde fint och tog fram det bästa ur
musiken. På den tiden var dessutom LP12:an ett budgetkap och man var tvungen att hosta upp 4-5 gånger kostnaden för att hitta något bättre. Just denna positiva sida har dock Ivor framgångsrikt jobbat bort under åren...
Efterhand dök det upp Linn-högtalare och slutligen även stärkeri. Men hur bra det än svängde och engagerade, jag var aldrig nöjd med det ljudande resultatet. Ibland lät det stundtals rent av illa och jag slog aldrig in på den smala Linn-vägen trots det goda den kunde föra med sig. (Tyvärr lät det lika illa för ett par år sedan på Sheraton Hotel.)
Samtidigt noterade jag också att de allt dyrare anläggningarna med Krell, Mark Levinson, Infinity-högtalare osv lät stort, rent, kraftfullt - ja allt du kunde önska dig. Utom att det lät tråkigt och mycket långt ifrån riktig musik. Imponerande i 5 minuter och sedan fick man dölja gäspningarna bakom handen.
Så att jag tuffar på i båda dessa "motstående" forum som en motvalls kärring har sina historiska orsaker!
F/E-lyssning ja. I teorin ett elegant sätt att avslöja en apparats egenskaper (i den mån F/E-lyssning
kan genomföras, det går inte med högtalare tex), i praktiken ett ganska bra verktyg för att sortera fram apparater som beter sig som man vill. Men med vissa teoretiska begränsningar som "F/E-lägret" inte vill acceptera men som jag tycker verkar ganska självklara.
Lyssningen (inte testen) går till så här: i en känd kedja av source, stärkeri och högtalare adderar man ytterligare en apparat, tex ett extra försteg. Sedan kopplar man om signalen, i en för ändamålet gjord omkopplingsbox, mellan originalsetupen och med det extra försteget inkopplat i kedjan. Ntaurligtvis med en extremt noggrann nivåanpassning.
Hör man då ingen förändring av ljudet med det extra försteget inkopplat, kan man på goda grunder anta att det inte förändrar signalen på något sätt. Det spelar alltså ingen roll om grejorna i originalsetupen har tex en krokig frekvensgång eller en märklig rytmkänsla, det är
förändringen man är ute efter att detektera.
Och så här långt är jag med och kan på teoretiska grunder acceptera lyssningsförfarandet. Men jag hävdar, med emfas, att man omöjligt kan veta om den testade apparaten är
bättre än den använda setupen! Är det en skillnad när du kopplar in det extra försteget (tex bättre sväng, mera bas, mer värme, ökad tydlighet - you name it) är det en avvikelse och de facto en dist/färgning. Men om du inte hör någon skillnad, hur vet du om den testade apparaten är
ännu bättre på tydlighet i basen, dynamiskare, renare diskant, etc?
Som jag ser det, det vet du inte.
Alltså är den använda setupens kvalitet en begränsning i sig, tvärtemot vad anhängarna framhärdar.
Ännu större problem blir det om du tex testar ett nätfilter. Med F/E-lyssningens metodik blir ju varje förändring av inkopplingen av ett sådant faktiskt en färgning. Detta trots att ett välbyggt filter rimligen borde ge bättre arbetsbetingelser åt elektroniken och alltså ge förutsättningar för ett bättre ljud. Nu ska väl erkännandet ges att F/E-lyssningen handlar om apparater som sätts in i återgivningskedjan som en aktiv komponent. Metoden fungerar alltså inte på spikes, dämpanordningar under elektronik eller högtalare, shakti-stenar och liknande "tweaks".
Ytterligare en personlig invändning mot F/E-lyssningen är att denna metodik i praktiken fokuserar mer på vissa parametrar än andra. Kopplar man om mellan olika apparater (ja alltså, mellan att addera en apparat eller inte) så hamnar fokus lätt på klangfärg, renhet i ljudet och dynamiken (som jag ser det). OM en apparat tex befinns ha ett lätt diskantfall så döms den ut som färgande, jämfört med en apparat som det inte hörs någon skillnad på. Men säg nu att en apparat med lite dämpning i diskanten istället har ett mycket bättre sväng än testsetupen? Denna egenskap kommer då inte att höras och inte heller ge några pluspoäng. Alltså, trots bättre sväng får apparaten ett sämre omdöme. För i min värld är några dB hit eller dit i frekvensgång inte något större bekymmer. Sådant lyssnar man snabbt in sig på och hjärnan korrigerar. Alla vet ju tex hur olika konsertlokaler låter i detta avseende. Men musikaliskt sväng och homogenitet är basala delar av en musikupplevelse och en anläggning som korrumperar detta är bara tråkig.
Jag har dock hört motsvarande i verkliga livet. För mycket länge sedan besökte jag stenkyrkan i Helsingfors och lyssnade på en flygel/fiol-komposition. Det lät väl så där, tyckte kompositören (minns ej vem) nog var ganska överskattad. Vid detta tillfälle satt jag och dåvarande flickvän till vänster i lokalen. Vi märkte dock att en äldre gentleman med noter i handen satte sig mer till mitt/höger i lokalen och efter pausen satte vi oss strax bakom honom. Och jisses vilken skillnad i "sväng"! Helt plötsligt lät det som om de båda musikerna spelade mer samspelt, homogent och ja, mer i takt. Riktigt njutbart blev det. En sorts tune-dem i det verkliga livet skulle man kunna säga

Nu kan det givetvis finnas andra orsaker inblandade, man kanske var olika samspelta på de olika styckena, var ringrostiga och behövde en inkörning, vad vet jag. Men det var en ganska markant skillnad och den kändes lite "Linnsk" ...
/ B