selleri.de

Frank Vincent Zappa föddes 1940 och dog 1993, på tok för tidigt för ett sådant geni. Karln var otroligt produktiv, genom skivbolaget Rycodisk som äger rättigheterna till det mesta av hans katalog, finns det ca 70 skivor att tillgå. Även om man räknar bord samlingar och sådant som har släppts efter hans död finns det ett 60 tal plattor att införskaffa. Tänkte snabbt tipsa om fem skivor som jag tycker är representiva för de olika stilar han sysslade med.

We´re only in it for the money, 1968.
Den bästa plattan från hans första period med lite utflippad 60-tals pop. Albumets layout är en parodi på Beatles "Sgt pepper.." som i sin tur var inspirerade av Zappas debut platta. Skivan består av 19 spår men fungerar som en enda helhet. Korta, medryckande melodier blandas med flummiga partier till en uppryckande musikalisk resa. Många av skivans teman återfinns på senare produktioner i andra versioner. Några spår att lyfta fram, Absolutely free, Let´s make the water turn black och Lonely little girl.
Fördjupning:Freak out, 1966.

Hot rats, 1969.
Nu ger vi oss in i en mer jazzbetonad värld. Zappa ställer upp med ett storband som lirar svängig och snygg jazz. Skivans innleds med det instrumentala mästerverket Peaches en regalia, en låt som gör en glad. på nästa spår rycker Zappas gammle vapendragare Captain Beefheart in med munspel och sin karaktäristiska röst. Här blandas soundet upp med svängig, jammande bluesrock. Resten av skivan går i smakfull storbandsjazz, blås och vandrande basgång. Bitvis riktigt fläskigt. På det hela taget en mycket delikat platta, utan tvekan bland det bästa han någonsin gjorde.
Fördjupning:Waka/Jawaka, 1972 och The grand wazoo, 1973.

Over-night sensation, 1973
Dags att ta steget in i min personliga favorit period med mästaren. 70-talets progrock/jazzrock era. Från och med denna skiva och framåt gav Zappa ut hur mycket bra musik som helst. Detta album går i en halvblandad stil. Medryckande melodier, gitar solon, politisk satir, snusk prat, humor och komplexa partier blandas ogenerat. Alla sju spår håller sig inom normala tidsramar, tre till sju minuter. En mycket bra introduktions skiva. Specielt bra spår är inledande Camarillo brillo, den driviga och kluriga Fifty-fifty samt avslutande live favoriten Montana.
Fördjupning:Apostrophe, 1974, Roxy and elsewere, 1974 samt One size fits all, 1975.

Shut up´n play yer guitar, 1981
Ett litet tidshopp och vi landar i tidigt 80-tal. Zappa släpper nu tre LPs med enbart gitar solon. Ursprungligen var skivorna bara tillgängliga genom att hans egna skivbolag och man fick själv beställa dom så kom dom hem med posten. Numera kan ett lyckligt fan enkelt köpa dom som en trippel cd på vanligt sätt. Låt er inte skrämmas av en trippel gitersolon, det är ju Zappa vi pratar om. Varje solo är inspelat live och taget ur olika "vanliga" låtar. Vissa av solona hör till och med hemma i samma låt men är från olika konserer och får därför fungera här som olika låtar. På grund av kompmusikernas suveräna jobb blir varje solo till en egen instrumentalt låt. Ett varningens finger skall dock höjas, den som inte är van med långa instrumentala låtar bör starta sin Zappa karriär någon annan stans. För mig är detta tre cds fyllda med musik att sväva bort i.
Fördjupning:Guitar, 1988.

Jazz from hell, 1986
Nu tar vi ut svängarna rejält. Ytterligare en helt instrumental skiva och denna gång är dessutom hela skivan, förutom en låt, framförd av Frank himself på synclavier. Ett instrument som är någon sorts synt korsat med en tidig musikdator (?). Ja jag vet inte riktigt vad det är men det är en väldigt steril och elektronisk ljudbild som målas upp, ansågs säkert som mycket modärnt på 80-talet. För känsliga personer kan detta vara en väldigt skum platta men ladda ner G-spot tornado och sjung med. Denna låt finns i en version på skivan The yellow shark där den framförs av en symfoni orkester, riktigt tufft.
Fördjupning:Meets the mothers of prevention, 1985 och The perfect stranger, 1984.

Fem olika album alltså. Jag har hoppat över hans 80-tals pop/rock med album som You are what you is och Tinsel town rebellion, inte riktigt min favorit period. Jag har också utelämnat hans mer klassiska alster som den redan nämnda Yellow Shark och London symphony orchestra. Jag äger inte så många av dessa album och kan inte säga att jag har satt mig in i de jag har specielt bra.

En liten försmak, finns det fler som gillar Frank så fyll gärna på med egna åsikter och ideer. Skulle jag ha skrivit något svammel eller osant så gör ett påpekande.

Jag tycker han var bra hela 70-talet ut. Efter det blev han nog lite väl inåtvänd, slutade turnera och så.

Min favorit är nog Uncle Meat, den har allt. One Size Fits All är den andra favoriten men det beror nog mest på att det var min första skiva med honom. Tycker Live In New York är roligare än Roxy and Elsewhere av liveplattorna. Sheik Yerbouti bör nämnas då den har hans enda(?) hit, Bobby Brown. Jo, det är en bra skiva också.

Sedan har du med dom jag tycker är bra.

Sedan har jag en kul och bra skiva med Omnibus Windensemble, en svensk träblåsorkester, som spelar Zappa, rekommenderas. www.omnibus.nu

Jo, jag har sett honom live. Det var en upplevelse då allt är minutiöst inrepeterat och musikerna sanslöst bra. Men det var länge sedan det.

Hot Rats är en fantastisk platta!

Tycker Zappa är bäst när han är instrumental - men jag måste medge att jag har lyssnat på en väldigt liten del av hans samlade verk.

Köpte en box med hans första tre och jag tycker att andra skivan Absolutley Free var jävligt svårlyssnad - har aldrig förståt mig på partier och smålåtar som bara består av oväsen och nonsens. Spara sånt till radioteatern!
Vissa musiker verkar inte ha hört talas om filmbegreppet: Kill your darlings. I princip tycker jag att allt som inte för en låt frammåt skall skalas bort... det är egentligen väldigt sällan som gitarrsolon och dylikt tillför en låt något. För det mesta är solon med bara för att det skall vara så... missförstå mig inte jag gillar solon och Zappas Hot Rats har många sjyssta!

Dom plattor du nämner Stefan är alla kanon album. Mycket av det han gjorde är ju det. Ett annat live album som jag tycker är mycket bra är The best band you never heard från 1988 års turne. Detta är ett dubbel album och disk 1 kan ses som en best of skiva om man frågar mig. Bara bra låtar i fina versioner. Albumet kompleteras med en regge version av Cashs Ring of fire samt en snygg version av Stairway to heaven. En nackdel med detta album jämnfört med Roxy och New York är att dessa båda album innehåller mer unikt matrial medans The best band... är lite av just en best of.

Tilläggas skall att Zappas live plattor är klart köpvärda. Först och främst har han gett ut en riktigt stor mängd av dessa och sedan finns många låtar bara tillgängliga i live versioner. I de fall låten redan finns utgiven betyder det inte för den skull att det låter som man är van vid. Zappa tog ut svängarna ordentligt och arrangerade om lite hur han ville. Ett exempel är låten Dupree´s paradise. Låten finns med på The perfect stranger (1984) framför av en klassisk ensamble och klockar in på 7:51. Senare dyker låten upp i en live version på Make a jazz noise here. Denna gång framförd av Franks eget storband, tid 8:35. Så släpper karln plötsligt en live version till inspelad redan 1974 i Finnland. Denna gång lirade bandet i nästan 24 minuter. Jag har vidare en 54 sekunders version på en bootleg från 1974, Unmitigated audacity. Uruselt ljud tyvärr.

Man undrar hur mycket musik han redan hade skrivit långt innan låtarna dök upp i en studio version, om dom ens gjorde det. Tänk om dagens fame factory artister kunde göra något liknande.

Tjagge, då kan jag nämna att Göteborgssymfonikerna framförde Dupree's Paradise, tror det var -98. Jag var där. Var inte bekant med låten då men den dök upp på en samlingsskiva som kom i den vevan som en kompis köpte.

Dom fick framföra den efter en en del förhandlande med, tror jag, fru Zappa. Det var inte helt gratis heller.

Dom gjorde det bra i alla fall, dom hade fattat att den här musiken, till skillnad från deras normala repertoir, är i grunden rytmisk.

/Stefan

En snabb komentar till The Killer, Absolutely free är den minst bra av dessa tre plattor, helt klart, tycker jag. Dock finns det guld korn att finna. Den andra av Threesome boxarna som släpptes är nog i ditt fall att rekomendera. Nu har du ju Hot rats redan men Waka/Jawaka och The grand Wazoo är enligt mig kanon album. Inte lika bra som Hot Rats men vad är det?

Wow, så där ska ett musitips se ut!! Mera sånt! Ska lusläsa och ge mig på jakt efter några Zappa-skivor. Någon som har en uppfattning om hur kvaliten är på cd-versionerna..jag tillhör ju den udda skara som inte äger en lp-spelare..

Kul att man kan inspirera lite grann. Jag annser att ljudkvaliten är helt ok på den remastrade serien som finns att köpa på vanligt sätt. Rycodisk utgåvorna är i en vanlig plast ask, sedan finns det även en utgåva i mini lp replika, ser alltså exakt ut som en lp fast mindre. Båda utgåvorna håller nog måttet ljudmässigt. Nu tänker inte jag så mycket på ljudet när det rör sig om musik som är så bra som jag tycker att Zappa är. Dock finns det undantag när ljudet är så uselt att man bara måste märka detta tex på bootleg serien som jag nämnde tidigare. Finns utgivet av Rhino records, konstigt dom brukar kunna sköta sig. Det finns dock ingen annledning att köpa dessa skivor. Zappas egen katalog räcker mycket långt till att börja med.