selleri.de

Är ljudkvaliten på en snordyr audiofil-utgåva, t.ex 180 g pressning så mycket bättre än ett bra original? Om man jämför med en billig tysk pressning är ju det mesta bättre men jämför med t.ex en amerikansk?
Funderar bla på Willie Nelsons "Stardust" för ca 359kr ny eller ge mig till tåls och hitta en begagnad.

Bara att det är en 180-gramspressning säger i sig nästan ingenting, då jag har några sådana och kvaliten är högst skiftande.
Jag har fått uppfattningen att man gör en massa nya 180-gramspressningar där man inte alls bryr sig om hur det låter utan det ska bara vara 180g.
Därmed inte sagt att det bara är skit. Jag har iallafall en som låter bra...

Simply Vilnyl kan ha skiftande kvalitet på mastertejparna men plasten är alltid perfekt.
EMI Classics och Classic Records har genomgående bra koll på hela kedjan.
Dido, Clapton, Peter Gabriel låter fantastisk. Men om samma skiva finns i olika gram från samma skivbolag skulle jag inte vara rädd att ta den billigaste då den sannolikt är mastrad Från samma master vilket ger i stort sätt samma bra ljudkvalitet.

Om en ny 180g är bättre än en orginal 160g (säg 20 år gammal) är väl högst tveksamt
men värt att jämföra. Det kan skilja mycket åt ena eller andra hållet.

Jag kan inte dra mig till minnes ett enda tillfälle då ett nytryck, audiofilutgåva eller inte, överträffat ett orginal.

Vissa är i närheten, många inte. Dock är nytrycken oftast mycket lättare att överhuvudtaget få tag i, och ofta är det det som räknas.

Jag låter tillgången styra den här gången, det är värt en del att få hämta en sprillans ny skiva på posten i stället för att leta på begagnatmarknaden och inte veta när skivan dyker upp. Jag blev helt såld på Nelsons "Stardust" (Unidisk, Exotik, Klimax, Komri, Ljudkompaniet). Skivan kommer från Classic Records så den kanske håller extra hög kvalitet?