Musik är konst och med en bra anläggning är de flesta skivorna njutbara.
Jag har vid några tillfällen jämfört olika mastringar av samma album. Ett av de värsta exemplen var en skiva med R.E.M (minns ej vilket album) som jag dels hade en egen rip från CD'n, dels hade en nyutgåva i form av en 24/96 fil. Den senare var totalt olyssningsbar. En ren ljudgröt, tjockt, distat och i alla avseenden så mycket sämre än den ursprungliga CD'n att man bara hissnade. Tyvärr slängde jag den dåliga filen, jag skulle behållt den som demonstration. Inte ens en Klimax DSM skulle kunnat locka någon musik ur den utgåvan!
Så jo, mix och master har betydelse för hur man uppfattar musiken och hur man förstår den.
Men visst kan man vänja sig vid vad som helst, oavsett om man är ett kidds som lyssnar i sunkiga hörlurar i sin mobil eller om man sitter vid sin Linn-anläggning.
Jag har på ett antal mässor/demos lyssnat på söndermixade alster på Linn-anläggningar och det låter inte, minst sagt, kul. Jag har, tack och lov, lyssnat på album jag trodde var totalförstörda i mastringen som via en Linn-anläggning låtit absolut hörvärda.
Kan det vara så att vi (omedvetet) väljer bort musik som mindre bra därför att den helt enkelt återges dåligt? Därför att den är dåligt inspelad/mixad/mastrad?
Ytterligare ett exempel, min sambo har en vinylskiva från 70-talet inspelad från ett studentikost evenemang i Uppsala. Ganska bra musik men vilken fantastisk upptagning! Man är verkligen där och upplever stämningen i lokalen. Och det svänger som tusan. Min teori är att dom inte hade pengar nog att förstöra inspelningen i efterhand utan det är mastern man lyssnar på ograverad*.
/ B
*Edit: Absolut graverad, det är ju en vinyl! Men icke förstörd master menar jag...