Jag hade nästan velat få med Pekka71 i tråden, jag erinrar mig några tillfällen, apropå det här med musikalitet och förståelse. Vi träffades hos Mats i Boden och exakta temat för sammankomsten kan jag inte erinra mig, men så klart var det Linnrelaterat. Vi var några deltagare, och det positionerades högtalare bland annat, labbades med hyllor och bänkar, samt pillade i LP12´an.
Majoriteten deltagare hade nog förstått "grejen" och jag väljer medvetet att inte skriva TD då det verkar för infekterat att använda det. Men det intressanta var, att för deltagaren som inte förstått/hade gåvan eller förmågan/ännu inte blivit bra demonstrerad för, så var det mycket svårt, och dessutom tog det en fantastisk energi av de övriga. Medan de andra, skulle säga behövde två takter för att avgöra vad som var bättre eller sämre, så kom istället oändliga utläggningar om bas, ljudbild, bredd och krispigt ljud.
När vi till sist klöste på den sista millimetern för positionering av högtalarna, och knappt rörde antiskaten eller motvikten och de största skillnaderna till det bättre kom, för att inte tala om placeringen av hyllan på parkettgolvet, så satt killen mest tyst och häpnades över att det blev så J-la bra!
Bob Dylans(grattis förresten skulle man borda hälsa sin husgud) "Political World" som jag hade föreslagit som låt, då inte de övriga lyssnat in sig på den så de kunde den(dålig ide för övrigt det där med referens skivor, där av vill iaf jag ta nånting man inte kan för bra eller har nån förutfattad "signatur ide" om hur den ska låta)
Inledningsvis var låten intetsägande, som att lyssna på ett rakt streck ungefär:
"weliveinapoliticalworld".....
obegriplig,som att han skämdes för sin text,aningen nedrökt och bara ville fylla "Oh Mercy" plattan med några minuters utfyllnad.
När bitarna började lira, så upplever man Dylan först lite försiktig i första strofen, sen blir han bara argare och argare allt vartefter man kommer in i låten, man sugs in i den där New Orleans kitteln som puttrar i atmosfären som Lanois lyckats hjälpa honom att skapa illusionen av, låten "Everything is broken" är ett annat bra exempel på samma platta, då allt måste funka om du ska få stortån att resa sig. Infidelsplattan kan också vara både magisk eller en ren plåga beroende på om det funkar eller ej.
Jag har varit inne på det tidigare, och tror mig ha läst att Lejonklou textat kring något liknande, att man antagligen har någon neuropsykiatrisk diagnos eller ligger inom autismspektrat, om man har gåvan, eller förbannelsen, beroende på hur man ser det, att höra och förstå detta. Jag fixar inte att lyssna på krispiga riggar där fokuset ligger på enbart välljud, men det väsentligaste saknas, tyvärr har jag hört en del nyare Linn som drar mer åt det hållet, på bekostnad av det musikaliska, men det är måhända en annan diskussion. Jag skulle föreställa mig att det är här som Linn gett andra aktörer spelplan och utrymme, då det lämnar utrymme för besvikelse och misstro för märket, att man inte som tidigare nästan olyssnat kunde köpa i vetskap om att det var bättre.
Vi har en del duktiga musikanter och artister i gänget som är totalt hjälplösa på höra när det inte spelar, men förjävliga på traktera instrument, underhålla en publik. Frågan som alltid ställdes första gången av handlarna är synnerligen adekvat: "-vad är musik för dig?"
Inte det där raka strecket som Dylanlåten jag inledde med iaf. Man vill bli berörd av musik, glad ledsen eller förbannad, är det en dålig platta så ska den nästan bli ännu kassare då det funkar, dessvärre upplever jag sällan nu mera att jag springer på sådana, "Mustafa" från Queen Jazz plattan, är ett lysande exempel på hur hysteriskt bra en flummig låt blir då man fått ordning på bitarna. Plattan sägs ha släppts mest för att bandet var kontrakterat att släppa ett visst antal per år, och hör man den på en medioker rigg eller mediokert riggad rigg/tolva skruvad av nån lallare, så får man verkligen kvitto på det, medan man sitter och tokflinar med en kall öl i näven då plattan brakar loss då allt är rätt.
_________________ Tung Old School Linnist
|