Sportis:
Du skrev i princip exakt samma text som jag satt och knåpade ihop. Bättre och roligare är tämligen svårt att definiera. Grannen är också svårt förtjust i 911 och har några stycken. En av åttiotalarna är ännu en av hans favoriter. Det handlar om en känsla säger han.
Finns en klubb för Zündappfolk där det med jämna mellanrum dyker upp samma diskussion gång på gång. Ska man kategorisera,så finns det folk som har svårfunna modeller,och likt Paretoprincipen ligger på ca 80% av hela beståndet samlarhojar,sedan originalrenoverarna som ska ha det exakt som det var nytt i mint condition. Därtill har vi trimfolket,som vrider ut mer effekt ur mopederna än vad 125'orna gav på slutet innan fabriken lades ner 1984.
Som inom de flesta grupper så finns där inslag av snobbism, Pareto princip folket är tämligen ohotade när det kommer till att äga exotiska(och många) maskiner. Sällan ser man dessa inneha "handgranaterna" som är galet roliga att köra,och när de för en gångs skull dyker upp,så har de köpt "know how'en" eller en färdig maskin av någon i trimmarfolkets grupp. Den sociala statusen som de 'köpt' smäller dock aldrig i närheten lika högt,och folk resonerar ändå att "det där är Sävarturbo-Mats maskin" oavsett att det är de facto,Otto von Anusborres Zündapp. Det senaste inom denna hobby är varianten att montera in KS125 motorn i en moped (KS50) då det är samma ram,bara skillnaden att den ena är registrerad MC och har 150mm bromsnav i stället. Detta har trissat upp priserna på motorerna till i snitt 30-tusen för en i grunder mer eller mindre mopedmotor,och en skaplig moppe ligger i dag i häraden 40-60.000:- Trenden är nu att Otto och hans vänner strösslar forumet med bilder på sina nyköpta KS125 motorer och maskinerna de ska konvertera. Vi pratar alltså mopeder med i genomsnitt 20-35 riktiga körbara hästar på bakhjulet..
Ja,då kan man ställa sig frågan vad som är bäst och roligast? Gillar man jämnt vrid och hållbar motor,körbart med en släng av ADHD och explosivt toppregister,eller en total sett underbar körupplevelse. Alternativt,investera sina slantar(trenden är att de blir bara dyrare,än så länge)eller ha något som man tror man blir beundrad för,social status mao?
Fortsätter man på Tyska moped spåret så kan man dra hur det låg till där borta på 1960-70-talet. Det fanns i huvudsak två klasser värda att nämna:
1.Mofa,dessa fick man köra utan körkort,de hade begränsningen 2,9 Din hästar och antogs ha en konstruktiv hastighet om ~45Km/timme(i verkligheten uppemot 60)
2.Kleinkraftsrad(svagmotorig MC),dessa behövde man göra ett enklare teoriprov för att få köra. Man tillät inledningsvis dessa att ha 5,2Din hästar men senare 7 om jag minns rätt och ingen hastighetsbegränsning. Man resonerade att luftmotståndet skötte den naturliga stoppen uppåt och i snitt toppade de ca 85Km/h i upprätt körställning med genomsnittlig förare.
Större förgasare,ökade porttider,kompressionsförhållande ut samma grundcylinder(högre avgasport kräver minskat förbränningsrum,för att ta igen den volym cylindern tappat genom att kolven måste bege sig längre upp i loppet innan den kan bygga komp)krävde fler växlar och mer tätstegat för att ta igen den "botten" som Mofa'n hade..
Börjar man bena ut vilken version som egentligen är totalt sett 'bäst' så säger nästan alla "MOFA"
Den är oerhört körbar,drar stenhårt på alla växlar,för att plana ut vid ~60blås.
Man får en fantastisk körupplevelse och hinner se sig omkring i naturen när man är ute och myser. Den är lagom snabb för att det inte ska bli mycket "moppeupplevelse"(som ett trist audiofilsystem,eller otunad rigg-jämfört med en Nait och Kan,enkel tolva)och håller i evigheter.
Kleinkraftsraden är pipigare i registret men snabbare,ger en oerhört stor social status för ägaren om denne deltar på exempelvis "Zündapp große treffe" i Bengtsfors,men många vittnar om att det hade varit trevligare om de tagit 2,9'an i stället.
Den "stora kanonen" dvs KS125 motorn som för stunden är så hett eftertrakttad,är som en förväxt variant på 2,9hästarsmotorn som orörd snyter ut sig 17-20hästar ,således kan man tänka att den måste vara optimal. Emellertid så ger de ökade fartresurserna även att föraren börjar jämföra maskinen och dess egenskaper med andra motorcyklar och därmed blir de heller aldrig nöjda,och är i ständigt behov av att fila vidare eller ständiga besök i bromsbänken.
Värst är det då man till sist aldrig känner sig nöjd,utan måste hoppa från tuva till tuva(citat Foundation First
)
Det är totalupplevelsen man får beakta,eller glädjen över att äga vad det nu gäller,kan vara estetiska detaljer,unika tekniska lösningar,klädseln eller känslan i att köra. En del kan upplevs detta som frustrerande. Det ska vara 'bäst' punkt! Och helst så ska andra tycka det med. Upplevd större glädje,över säg,MOFA'n med sina ynka 3 hästar och alla människor som föredrar den, är som ett svidande munsår för Otto och hans fanboys.
När man finner den inre glädjen,i vad det nu må vara,och tror sig vara nöjd,så uppstår en obeskrivlig känsla!
Register
Login
FAQ
Search
.
